Startsida / Inlägg

Springtime in New York

av Per Bjurman

On Canal Street in april, when it’s 60 and the snow is melting fast
It’s still shady in the morning, when you’re laughing in your T-shirt, running past
In Tompkin’s Square Park a couple is meeting, say what you want but I feel my heart beating
Cause I love springtime in New York, Springtime in New York, I do

Springtime in New York, when it’s May and the leafs are on the trees
When demolishing a building brings the smell of 1890 to the breeze
On First avenue, our couple is fighting, springtime is wild, New York is exciting
And I love springtime in New York, springtime in New York, I do.

Så lyder de två första verserna i sången som i vanlig ordning följt mig praktiskt taget dygnet runt den senaste månaden, min egen nationalsång den här tiden på året.
Jonathan Richmans ”Springtime in New York”.
Den beskriver det så exakt, den ringar precis hur det känns och jag kan bara instämma:
Jag älskar våren i New York.
Världens bästa stad är aldrig så bra som nu. Aldrig så betagande. Aldrig så magisk
Bakom oss har vi en tung och mörk vinter – som i år började redan med orkanen Sandy i oktober och sedan hamrade oss med snöstormar och permafrost i vad som kändes som en evighet – och framför oss har vi en sommar som i och för sig också kan ha sina poänger men ofta blir ett kletigt, stinkande inferno av tryckande hetta och bedövande disktrasefukt,.
Nu är stan mjuk och mild och doftar sensuellt av blommor och matos och avgaser – och när en ljummen vind rasslar i de nyutslagna löven i träden på den lilla plazan på tredje strax söder om 34:e gatan sträcker den på sig i ogenerat välbehag.
Trappavsatserna vid södra Union Square är knökade av människor som bara ler mot solen, studerar shoppare som hastar ner längs Broadway eller lyssnar på de sista skärvorna av Occupy-rörelsen som står och agiterar strax intill stora tunnelbanenedgången.
I Central Park ligger en ung bankman som tagit resten av dagen off på stora gräsmattan, med uppkavlade skjortärmar och kaffemugg i handen, och kollar på girls som går förbi in their summer clothes.
Och på utserveringarna längs Irving Place – en gatstump, namnet till trots – i Gramercy Park klirrar det redan under tidiga eftermiddagen i glasen och förväntningarna på de löften den annalkande vårkvällen ska infria hänger i luften mellan de vingliga borden.
Själv sitter jag på en bänk i Washington Square Park och bara tar in euforin. Den ruffiga parken, själva hjärtat i Greenwich Village, var för inte alltför länge sedan ett slags sädig langarcentral där majadimmorna aldrig riktigt lättade. Nu får man inte ens röka en cigarett; för något år sedan förbjöd vår supernanny till borgmästare, Michael Bloomberg, rökning i alla parker och vi med den sortens böjelser får snart vara glada så länge vi slipper fem till tio år på Rikers Island för blotta innehavet av ett paket Marlboro. Men myllret av vårrusiga människor är å andra sidan stimulans nog. Det är som att strålarna från den jättelika solen som hänger ovanför Freedom Tower längst ner på Manhattans sydspets smält is som packats i mörka hjärtan under ett halvår och får alla här ute att förenas i ett enda lättat, kollektivt leende.
Fnittriga studenter från NYU:s hoppar över avspärrningarna och kastar sig i det bruna gräs som egentligen är för nymornat för att trampa på.
Storögda turister står vid stora fontänen och nickar i takt till de standards en liten jazzcombo försöker få ordning på.
Skejtarna förvandlar hela södra delen av torget mitt i parken till en scen i Larry Clarks kontroversiella ”Kids” – en film man verkligen borde se om, bland annat därför att den delvis utspelas just i Washington Square Park.
Och vi på parkbänkarna bara lutar oss tillbaka, andas lugnt och kisar mot det skira diset som alltid sveper in under sena eftermiddagen.
photo-12

photo-1 photo-2 photo-3 photo-4 photo-5 photo-6 photo-7 photo-8 photo-9 photo photo-10

Hur var det Jonathan sjöng?
I can feel my heart beating.
I sanning.
* * *
Det är ju inte så att jag riskerat att trötta ut någon med inlägg i den här bloggen och jag ber om ursäkt för stiltjen, men det har den senaste varit extremt intensivt med den NHL-hockey jag bevakar till vardags – inte minst i min andra blogg här på Aftonbladet, .
Ju längre det nyligen startade slutspelet pågår, desto fler hockeyfria dagar blir det dock, så förhoppningen och ambitionen är att aktiviteten ska öka även här.

  • Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen, Karl Sigrelius, Frida Westergård och Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB