Exakt som första gången ska jag inte överdriva och påstå att det är.
Då, en svinkall januarieftermiddag för drygt 24 år sedan, handlade det om ren chock när taxin passerade det där särskilda krönet ute på Long Island Expressway och hela synfältet plötsligt bestod av det monstruösa Manhattan.
Den 21-årige småstadsgossen pressades ner i baksätet, hans ögon blev lika stora som infarten till Midtown tunnel och pulsen rusade av upphetsning.
När vi sedan styrde ut i själva midtown-gyttret – faktiskt direkt i skuggan av det hus som ett par decennier senare skulle bli mitt hem; en upplysning som hade förefallit fullständigt surrealistisk då – gick det knappt att andas. Intrycken blev för många och starka, känslan av att allt var alldeles overkligt och samtidigt verkligare än något jag tidigare varit med om för förvirrande och förnimmelsen av att befinna sig i en film för omtumlande.
Dessutom blandades upphetsningen den gången med rädsla. Jag hade knappt varit utanför Borlänge, levde i föreställningen att New York var fullständigt livsfarligt och visste att taxichaffisen skulle köra mig och kompisen Thuland till South Bronx och rånmörda oss. Och om han mot förmodan skonade oss skulle vi definitivt hamna i korseld i en uppgörelse mellan två The Warriors-gäng när vi släpptes av på hotellet istället – i midtown, på Lexington Avenue…
Riktigt så stark är upplevelsen som sagt inte när jag nu återvänder hem efter sex veckors semester i Sverige. Det känns snarast hemtamt, jag är mindre rädd än när jag går genom centrala Borlänge och dessutom kommer jag västerifrån, längs Jersey Turnpike från Tony Soprano-land. Längs den vägen är synen av Manhattan skyline inte lika överrumplande eller mäktig.
Men samtidigt:
Det är fortfarande en rungande kick att se finansdistriktets skrapor skjuta upp genom sensommardiset, det känns fortfarande kittlande att ta den tvära kurvan ner mot infarten och sedan försvinna ner i Lincoln Tunnel och det blir fortfarande varmt i hela bröstkorgen när vi fem minuter senare studsar ut i det sprakande, hetsiga, gapiga koaset på Manhattan.
Jag har tjatat om det förr, men det är den verkliga magin med den här staden. Det blir aldrig gammalt att vara här – eller att komma tillbaka hit efter resor (särskilt inte sådana som i huvudsak genomlevts på en vardagsrumssoffa i Dalarna; det är som att byta en permobil mot Kimi Räikkönens Formel 1-kärra). Vardagens outhärdliga gråhet lyckas liksom aldrig ta sitt förlamande grepp i New York. Nånsin. Det fortsätter vara spännande. Varje dag.

Och då är det ändå just vardagen som attraherar så mycket.
Förr, som tillfällig besökare, rasade man runt för att hinna uppleva så mycket som möjligt, var stressad över att kanske inte hinna dricka i de coolaste barerna och äta på de flashigaste restuarangerna , försökte maximera en eller ett par veckor långt äventyr.
Nu springer en mer dämpad men i gengäld djupare eufori ur hemkomsten till alldagliga saker.
Som att sitta på balkongen med vattnigt amerikanskt frukostkaffe och New York Times och kisa mot en varm sol medan staden larmar och tjuter där nere.

Som att promenera längs välbekanta gator och bara ta in folklivet och dofterna och det berusande tempot och vyer där ny och gammal arkitektur, på ett alldeles särskilt sorts midtown-vis, bildar hisnande kontraster.



Som att ägna en slö eftermiddag åt en saktmodig basboll-match mellan Mets och Padres, bara en i mängden av alla poänglösa MLB-strider som ändå vaggar in en i behagligt kontemplativ, amerikansk sommar-feeling.
Som att äta en corned beefhash med två over easy-stekta ägg på sin diner och nicka försiktigt till hälsning åt andra som också sitter vid samma bord varje dag och tillika önskar få vara för sig själva.
Som att halvligga i baksätet på en taxi som styr nerför andra avenyn i skymningen och på trottorarna börjar utserveringarna fyllas och himlen i väster färgas röd och på bilradion sjunger Harry Nilsson, lågt, att the lord must be in New York City.
Som att beställa chinse på delivery och se ett dagsfärskt Letterman med Louis C.K som gäst och sen lägga sig och från huvudkudden se nattens Manhattan glittra utanför fönstret.
Det blir, kort sagt, aldrig som första gången i New York.
Det blir bättre.