Begreppet ”A New York minute”, som exempelvis Don Henley använder det i sin klassiska låt med samma namn, handlar om hur kort avståndet mellan toppen och botten är i den här staden.
Hur svindlande snabbt och plötsligt avgrunden kan öppna sig.
Hur lätt the king of the world i ett slag förvandlas till förlorare.

In a New York minute, everything can change/In a New York minute, things can get pretty strange.

Det är förstås alldeles sant. Den dynamiken finns inbyggd i New Yorks eldfängda, rastlösa temperament.
Men för mig är en New York minute något annat.
För mig är det stunder mitt i vardagen då tiden för några ögonblick stannar, då energin och skönheten och den bullrande vitaliteten plötsligt ställs i blixtbelysning och euforin över att faktiskt vara här blir till ett snabbt, intensivt rus.
Det händer varje dag – och är lika fantastiskt varje gång.
Som när man plötsligt ser välbekanta byggnader – älsklingarna Chrysler Building och Empire State Building är förstås ofta inblandade – ur annorlunda vinklar som ger dem ny lyster, ny prakt, ny…feeling.


Som när det en sen kväll är utomhusbio i Bryant Park mitt i betongdjungeln och man lutar sig tillbaka på den stora gräsmattan och ser ljusen från de skrapor som bildar en regelrätt ravin runt parken flimra genom de väldiga trädens lövverk.


Som när man står och väntar på en vän utanför Red Rooster och folklivet runtom, i hörnet av 125:e och Lenox Avenue, är så sjudande och sprakande och happening att man kan få för sig att en regissör medvetet arrangerat en scen för att skildra Harlems heydays på 20- och 30-talet och det fattas bara att någon kommer fram och frestar med en Count Basie-show på Cotton Club.
Som när man korsar ett övergångsställe på tredje avenyn, har sådan tur att trafikflödet fastnat några rödljus längre upp och det går att stanna i ett par sekunder och ta in synen av hur den spikraka boulevarden skär sig upp längs hela ön och fortsätter in i horisonten bortanför Upper East Side.



Som när den blå timmen, alldeles innan skymningen, infaller på 42:a gatan, och det mitt i det jäktade myllret går att ana en kollektiv utandning, en lättnad över att ännu en dag på en av världens mest mördande arbetsmarknader är över, och på barer som Capitol Grill och Osteria Laguna – genuint intetsägande etablissemang, med med en särskild, intagande stämning just under de tidiga kvällstimmarna – tar bredaxlade män av sig kavajerna, beställer scotch on the rocks och skrattar så det dånar.
Som när man sitter under kulörta lyktor på ett tak hos vänner som bor downtown och East Villages ostyriga skyline, med dess egenartade vinklar och vrår och vattencisterner, avtecknar sig genom oset från en grill där majskolvar och hemgjorda burgare fräser och sprider saftiga dofter genom den varma kvällen.



Som när man under planlösa promenader villar bort sig i en stadsdel som Chelsea, Hell’s Kitchen eller Upper West Side och plötsligt inser att man är nånstans där man, trots alla år och trots alla Manhattan-expeditioner, aldrig varit tidigare och det ser precis lika coolt och betagande ut som allting annat och man bestämmer sig för att här måste man börja hänga men så blir det aldrig.
Som när det är fredagsrusning vid infarten till Midtown Tunnel, just där jag bor, och man skattar sig lycklig över att man inte behöver frustrationssvettas i den stillastående kön men så ser man ett par som sitter i en bil med nervevade rutor och nickar i takt till en gammal Darlene Love-hit och tittar på varandra och ler och det är verkligen just fredag och de ska hem till huset på Long Island och laga mat och ta några cocktails på verandan och se ett par bra filmer på tv och det är något lockande även med det.
Som när man, till exempel på grund av jetlag efter sex veckor i Sverige, vaknar redan i gryningen och det klara ljuset som slår in från öster skärper detaljerna i panoramat i söder, nya Freedom Tower ser alldeles overkligt futuristisk ut, Verrazano Bridge där borta vid Staten Island sträcker sig i knivskarp storslagenhet och skärper man ögonen känns det som att man kan se ända ner till Philadelphia.
Som när man hastar runt hörnet vid 14:e och Broadway, precis nedanför Union Square, och den söta, varma doften av rostade kastanjer från matstånden på trottoaren fullkomligen slår emot en.
Som när det är högtryck uppe på den lilla hyllan inne på Wollensky’s Grill och det larmar och det slamrar och det klirrar i glasen och en biff tjock som en tegelsten landar på tallriken och så smäller det till i entrén och Alec Baldwin sveper in och tränger sig fram till bardisken och beställer en tequila-shot och sveper den och går igen.
It’s a New York minute.
Och den är hypnotisk.
* * *
Här pågår Labor Day weekend för fullt och det innebär att är påfallande öde på Manhattan, i alla fall i de kvarter turisterna sällan besöker; alla som vanligtvis håller till på de gatorna är ute i The Hamptons, eller längs Jersey shore, och tar farväl av sommaren.
För det är också vad Labor Day innebär:
Sommaren tar officiellt slut med den här storhelgen.
Det känns förstås lite vemodigt, särskilt som etiketten säger att man inte längre får ha ljusa byxor på sig och jag är rätt förtjust i såna, men man kan trösta sig med att det i klimatmässigt avseende bara är en formalitet.
Med lite tur fortsätter sensommaren i ytterligare en dryg månad och då är nog New York som allra, allra bäst.
Värmen blir mjuk, fukten börjar avta och hela stan ler avslappnat.
Kom hit, lyder min rekommendation.