”Great days out”, proklamerade Time Out – den lokala nöjesguiden – med en bläffig förstasidesrubrik förra veckan.
Ja, i sanning.

Man frestas nästan alltid – de förföriska vårkvällarna, under den ångande sommaren, vid vänliga Thanksgiving, när det är jul jul, senvintermorgnarna – påstå att ”nu är New York som allra bäst”.
Men nu ÄR New York som allra bäst.
Från mitten av september till slutet av oktober har vi fortfarande något som skulle kunna kallas indiansommar. Det blir mörkt lite väl fort, precis som hemma hos er, men det är fortfarande varmt – och den galna, tryckande fukten har gett vika.
Därmed blir hela stan lite mjukare, lite mer harmonisk, lite lättare att vara i.
Man kan sitta på en ranglig stol utanför ett litet cafe på en tvärgata till Mulberry Street i Little Italy mitt på blanka eftermiddagen med en elak liten espresso och låtsas att man är Luca Brasi – utan att bli kladdig och kletig och till slut så vansinnig på blötan i luften att man får lust begå samma fruktansvärda brott som en muscleman i Gudfadern. Man kan promenera hela vägen från östra Midtown till Pastis i Meat Packing District i den blå timmen, just som solen gått ner och rusningen börjat och det myllrande vimlet på trottoarerna är så där overkligt infernaliskt och energin i själva livsluften så sprakande att man blir alldeles hög – utan att se nyduschad ut när man kommer fram. Man kan en förmiddag stå nere på södra Broadway, vid kröken runt tionde där man ser hela vägen ner till Battery Park, och dra in luft som känns frisk och klar och krispig.

Ja, man kan till och med ha några fönster i lägenheten öppna och vädra om kvällarna,
Därtill brukar det större delen av året vara för varmt eller för kallt eller för fuktigt, men nu går det och det är en alldeles särskild sorts förtrollande upplevelse att en sen afton ligga i soffan och läsa nya Rolling Stones, med lite Billie Holiday-jazz på låg volym på datorn, och höra staden larma 48 våningar nedanför.
Sirenerna. Det oavbrutna bruset från floden av bilar som störtar söderut längs andra avenyn. Brandbilarna som råmar i mörkret. Taxichaffisarna som hänger sig på tutorna så fort det slagit om till grönt vid trafikljuset vid infarten till Midtown Tunnel. En kvinna som ropar högt nånstans. Ett däckskrik. Skratten från utserveringen vid en stökig bar längre upp i Kip’s Bay. En helikopter som kommer vispande på låg höjd, hovrar en stund vid Empire State Building och flyger vidare,
Det är omisskännligen New York City som låter där där ute…
Concrete Jungle where dreams are made, eller hur det nu är han sjunger.
Great days out indeed.
Och great nights in också.
* * *
Den här veckan har FN:s generalförsamling haft sitt öppnande – den årliga spektakel då stats- och regeringschefer kommer till skrapan vid East River och håller högtravande tal ingen lyssnar på och ingen minns.

Det betyder att vi här i östra Midtown tvingats leva som ni i Stockholm under Obamas besök – fast i en hel vecka.
Kan bli något frustrerande, om man säger så
Just min gata är dock alltid ett slags uppsamlingsfålla för de livvakter som inte följer med delegationerna in i högkvarteret några kvarter norröver,
Så vissa tider på dygnet är det som att gå genom en scen i ”Matrix” eller , järnhårda män från Bulgarien, Indonesien, Iran, Nya Zeeland och Paraguay står utanför svarta stadsjeepar, i mörka kostymer och solbrillor, och bara blänger på varann.
En rätt underhållande syn.
* * *
Jaja, enstaka dagar går det även här stråk av den riktiga höstens frost genom luften och påminner om att vi om bara några månader kommer att stå i gathörnen och grimasera i januarivindar som skär ända in i märgen.
Men vi glömmer igen när vi ser solnedgångarna, för även de är som allra mest spektakulära just nu.
Varje kväll färgas himlen längst ner vid sydspetsen, och bortom bergskammen i Jersey i väster, rosa och sen orange och till slut är den alldeles…gul.

Det är nästan så det känns religiöst.
* * *
Icona Pop on Broadway, för att travestera en gammal Clash-klassiker.
Först var de med i ”America’s Got Talent”, sedan uppträdde de hos Letterman och så har de gjort
Den svenska duon har regerat New York senaste veckan
* * *
Den som klättrade upp och smackade dit det här lilla klistermärket hade humor, vill jag slutligen ha sagt.