Det står en ensam gammal man, i shorts och keps och trådsliten vit t-shirt, på plazan nedanför den lilla amfiteatern i Central Park – den dom sov på i ”Hair” – och dansar till rytmerna ett par rastas på en bänk intill sprider genom parken med två stora trummor.
Ena stunden snurrar han runt, runt. Nästa hoppar han jämfota upp och ner. Sedan sår han still och utför några slags slingrande rörelser med armarna – innan han börjar stretcha mot ett staket. I takt.

I Sverige hade han antagligen blivit gripen – eller åtminstone stämplad som sinnesförvirrad och grundligt utskrattad.
Här händer ingenting.
Några turister tittar kanske lite förskräckt, men de flesta går bara oberört förbi, om de inte nickar gillande åt den gamle mannen.
Det är ju sommarhelg Central Park och då ser det ut så.
New Yorks exhibitionister, excentriker och original – och såna finns det många av – kommer ut i klorofyllen för att få visa upp sig, vara sig själva och leva ut det de vill leva ut.
Ingen bryr sig, ingen har synpunkter. Det är en del av livet i storstan, punkt och slut.
Jag tycker mycket om det.
Men jag tycker å andra sidan om det mesta i Central Park.
Vilket är en smula motsägelsefullt, för jag har egentligen mycket lite intresse av det som kallas naturen och blir svårt nervös varje gång jag tvingas lämna stadsmiljö. Jag ser bland annat nogsamt till att undvika sommarstugor och skärgårdsöar och stockholmarnas ”landet” när jag är hemma i Sverige på semester; jag vet att jag bara kommer att sitta där och lida över att det inte finns butiker, restauranger, fik, barer, biografer, avgaser och sirener som ylar i natten.
Men till Central Park hastar jag så fort tillfälle ges – och där babblar jag plötsligt om hur skönt det är att koppla av från stressen och bullret och trängseln och kaoset.
Givetvis beror det på att jag vet att jag fortfarande är i stan, att allt som är nödvändigt för ett normalt liv finns inom räckhåll; det är bara att ta en snabb promenad ut till femte avenyn – där åtskilliga av Manhattans allra dyraste lägenheter för övrigt är belägna; mycket lite tilltalar de rich and famous så mycket som utsikt över parken – och allt är som det ska igen.
Det är hela poängen med 3.4 kvadratkilometer stora oasen mitt på Manhattan – och, antar jag, alla storstadsparker. Den ligger så centralt som nånting kan ligga, men utgör samtidigt ett nödvändigt andhål när det andra som utgör det mest centrala blir för påfrestande. Och det är rätt oslagbart att ligga där i gräset och känna sig som ett med naturen (well…) och samtidigt se några av världens coolaste skyskrapor strax bortanför en träddunge i söder…



Det fanns en gång planer på att göra bostadskvarter även av det här området och en och annan ”developer” fnyser säkert ännu över att så ovärderlig mark slösas bort på rekreation, men ingen skulle våga yttra något sådant för om det är något som skulle kunna utlösa en folklig resning i New York är det försök att messa med Central Park.
Stan skulle i princip bli obeboelig utan sitt andningsorgan.
Just den där plazan nedanför amfiteatern är en personlig favorit under slappa helgeftermiddagar. Inte bara för att gamla män utför demoniska danser i de trakterna. Bänkarna som står i fil alldeles intill är perfekta för lokala specialiteten people watching. Jag kan sitta i timmar och bara glo. Det är New York som paraderar förbi all sin färgsprakande, högljudda, ogenerade, stolta, oefterlikneliga prakt…
Blir det mot all förmodan långtråkigt kan man studera medlemmarna i stans inline-elit istället. De håller till vid de bänkarna och utför, när andan faller på, konstnummer som får en att undra varför inte New York Rangers ledning är där och värvar de största stjärnorna. De skulle garanterat få fjutt på det fantasilösa powerplay som praktiseras på Madison Square Garden…

I en svacka några kraftfulla skär längre västerut samlas andra inline-entusister för den verkligt exhibitionistiska uppvisningen. Lördagar och söndagar smäller ett gäng DJ:s upp ett maffigt sound system just där och sen blir det disco – fast med inline-rör på fötterna alltså. Det är stor show.

Show får man i allmänhet också ta del av om man går trapporna från Bethesda-terrassen ner till den stora fontänen – stjärna i flertalet Woody Allen-filmer. Unga amatörgrupper av olika sort ställer ständigt till med gatuföreställningar precis nedanför trapporna och några är så häpnadsväckande bra – och charmiga – att genomsnittlig trapetsnummer på Cirkus Scott framstår som sömning programpunkt i nyårsrevyn i Tranås i jämförelse . De har aldrig tillstånd och kommer parkpolisen dunstar de kvickt, men tills dess är det ofta rasande skoj. Därför ska man inte heller snåla när de går runt med sina hinkar för att få betalt. De är definitivt värda fem-tio dollar.

Den stora sjön – The Reservoir – längre norrut, precis ovanför Metropolitan-museet, är också en attraktion. Främst för att det är så förbluffande att plötsligt se en regelrätt insjö mitt i New York City. Det ger perspektiv på hur satans stor Central Park faktiskt är. Och hur ambitiösa de var, som anlade hela härligheten.

Där råder tidiga vardagsmorgnar rusning inte olik den vid infarten till Holland Tunnel. Upper East Sides och Upper West Sides välbärgade karriärister vill bränna kalorier innan de störtar iväg till sina tryckkokare till kontor och det gör de genom att jogga runt sjön. Så 06.00 kan det vara som en smärre Vasalopsstart i spåret mellan 86:e och 97:e gatorna.
På helgerna är det något mer rogivande liksom om kvällarna. Då, kvällstid, håller sig de flesta fortfarande borta från parken. Det är inte längre alls lika farligt som på 80- och 90-talen, då kriminella gäng tog över helt när solen gick ner och besök efter mörkrets inbrott nästan garanterat slutade med trubbel, men ryktet och känslan av fara lever kvar och jag vet inte…inte heller jag har någon större lust att irra in mig in i de mest vildvuxna snåren, där man faktiskt kan gå vilse även dagtid. The Warriors väntar alltjämt i de skuggorna, tror jag…
Stora gräsmattan – där såna som Simon & Garfunkel och Diana Ross hållit klassiska gratiskonserter för åhörarskaror a flera hundratusental – kan också påminna om en trafikstockning. Där finns ett par baseboll-planer, volleybollnät och ofta provisoriska fotbollsmål och fina dagar kan åtskilliga matcher pågå parallellt (bland annat påstås det att en bunt svenskar spelar fotboll varje lördag, men jag har aldrig sett dem) – samtidigt som andra kastar frisbees, leker med hundar, ligger och solar och framförallt har picknick, många med ambitioner värdiga tv-kockar. Själv äter jag på min höjd en kokt vurre, inköpt i någon av de hundratals försäljningsvagnar som är utspridda i hela parken, men det är en fröjd att ligga där och bläddra i söndagens telefonkatalogstjocka New York Times och – återigen – se på när andra ställer till med gästabud medan fotbollar och frisbees singlar ovanför hjässorna på dem.

Därifrån är det en kort promenad till ”lilla sjön” i de centrala delarna av parken. Till den köar folk, huvudsakligen turister, för att få att få plaska runt med ekor i någon timme och det hör till de stora Central Park-attraktionerna att titta på strapatserna. Att ro är ju påfallande lätt, tycker till och med ett praktiskt missfoster som jag, men de flesta är lika hopplöst värdelösa som Woody, i vilken film det nu var han satt där, och vevar bara planlöst runt i den bruna sörjan. Mycket underhållande.


Restaurangen alldeles intill heter Boat House och är mäkta populär – obegripligt nog. Bland annat söker sig medlemmar i den svenska kungafamiljen gärna dit när de är i stan och jag har aldrig fattat varför. De har ju råd att äta på riktiga restauranger. Båthusets minimala uteservering, komplett med en kompakt liten bar, är i och för sig fin och kan ha sina poänger om man mot förmodan får ett bord där, men maten är värsta sortens bondfångeri. Dyr – och usel. Come on, Tjabo…

Likadant var det på numer nerlagda klassikern Tavern On The Green närmare Central Park West. Där vräktes busslaster med turister in enligt något slags löpande band-princip och fick sitta och tugga på skosulesega biffar innan de blev utkörda igen. Men den hade ändå lite aura. Precis i skymningen blev det dämpade ljuset kring den vackra byggnaden magiskt. Dessutom förekom krogen i filmer som ”Ghost Busters” och ”Wall Street” (det är till Tavern on The Green Bud Fox och går och lämnar över inspelningarna till agenterna från finansinspektionen efter att han blåst Gordon Gekko precis i slutet). Så den gick an ändå, liksom.
Det är kring den nu övergivna byggnaden jag nu, en varm septembersöndag går, och trampar och undrar var jag ska vägen. Strawberry Fields, den lilla lunden i höjd med The Dakota Building, tillägnad John Lennon efter mordet 1980? Nä, har man sett den platsen en gång klarar man sig – och mängden mediokra trubadurer som aldrig fått veta att ingen vill höra dem sjunga ”Imagine” förskräcker (däremot är själva The Dakota Building, tvärs över Central Park West, en arkitektonisk sevärdhet. Den skulle, i all sin dramatiska, gotiska kråkslottsaura, kunnat tjänstgjort som Batmans högkvarter i någon av Chris Nolans moderna filmatiseringar. I verkligheten är det Yoko Ono som bor där. Fortfarande). Central Park zoo? Aldrig. Det är en riktig skitinrättning där djuren uppenbarligen lider fruktansvärt på alldeles för små utrymmen. Wollman Rink i södra änden? Dit går man på vintern och tittar när folk åker skridskor. Det är så romantiskt som nånting i New York blir. Sommartid finns mycket lite att uppleva, mer än lukten från de stackars hästar som drar runt turister i vagnar på de små gångvägarna.
Så jag söker mig istället tillbaka till min plazan, den vid lilla amfiteatern.
Där står en gammal man, i shorts och keps och trådsliten vit t-shirt, och dansar sig lycklig.