Det är sent i oktober och som jag minns saken brukar man behöva en tjockare tröja under kavajen när man går ut den här tiden på året.
Men inte alls.
En eftermiddag som alla andra denna säregna höst sitter jag i bara skjortärmarna på en pall utanför B-bars nya, läckra tacostånd på Bowery, precis runt hörnet från legendariska Jones, och kisar mot en sol som gassar från gnistrande blå himmel medan en taco Anders Svensson skulle kunnat döda för ligger och svalnar på tallriken.

Löven hänger kvar i träden också, barnen rasar runt i shorts i Tompkins Square Park och taxibilarna som störtar norrut på Lafayette har rutorna nervevade.
Det vill liksom inte bli riktig höst. Den varma, mjuka indiansommaren bara fortsätter.
Här om veckan kom till och med fukten tillbaka och Virtanen, på gästspel i sin gamla hemstad, fäktade obekvämt i kladdet.
– Ska det vara så här, stånkade han.
Nej, det ska egentligen inte. Om mindre än två veckor är det till och med Halloween, den brandgula högtiden, och då vet jag alldeles bestämt att det ofta hunnit bli svinkallt.

Men vi klagar, sannerligen, inte.
Vi – och jag tror verkligen jag kan tala för alla – älskar de ljumma vindarna längs 34:e gatan under morgonrusningen, solglittret i toppen av Chrysler Building, skratten på uteserveringarna i Hell’s Kitchen och doften av nybryggt blaskkaffe som tränger ut genom ett öppet fönster på en diner i hörnet av andra och 64:e.


Dessutom har vi förtjänat det.
Just de här dagarna ifjol, 22 oktober närmare bestämt, bildades stormen Sandy nere i Karibiska sjön och när hon en dryg vecka senare brakade in över vår kustremsa bestal hon oss på den här behagliga passagen i almanackan,
Det blev hård, mörk, elak vinter – utan ström, dessutom – direkt.
Så vi kan gott få le mot en varm oktobersol i år.
I skymningen blir det lite svalare, man får i alla fall knäppa ett par knappar i kavajen, men det gör inget för höstljuset – eller indiansommarljuset, för att nu fullfölja inläggets tema – är så rasande vackert, så romantiskt och kittlande när det sätter himlavalvet över New Jersey i brand, att det blir varmt i hela bröstkorgen i alla fall.

Senare, om kvällen, sitter jag vid fönstret på 48:e våningen och ser hela kolossen glittra ute i mörkret, ser de upptända broarna som hänger över East River, ser planen som ligger som på ett pärlband över Brooklyn på väg in mot LaGuardia, ser Empire State Building skina i rätt och blått och på stereon sjunger Paul Simon att han fortfarande är galen efter alla dessa år.

Nej, det finns ingenting att klaga på i slutet av oktober 2013.