Hallå där hemma…hoppas inte Simone orsakat för mycket elände under natten .
Här i New York vet vi bara alltför väl vad stormar av den sorten kan ställa till med.
Som av en händelse är det ikväll precis ett år sedan Simones hagga till syster, Sandy, härjade i dessa trakter.
Då stod det redan under sena eftermiddagen, innan hon ens hade anlänt, klart att det inte rörde sig om någon vanlig storm.
Jag satt exakt där jag sitter nu, på stolen i mitt vardagsrum på 48:e våningen med hela stan i blickfånget, och rapporterade i realtid åt Aftonbladet.
Bilden här nedan är tagen just den sena eftermiddagen och den ser kanske inte så särskilt dramatisk ut, men jag ryser till varje gång jag ser den.
Det var nåt olycksbådande med allting de där timmarna. Med ljuset, med sättet de söndertrasade molnen kom stävande norrifrån, med kraften i vindbyarnas attacker mot rutorna

Och olycka kom, i sanning.
När mörkret föll började det knaka betänkligt i både väggar och fönster och plötsligt märkte jag att jag, helt oförklarligt, mådde illa.
Först när jag reste mig upp för att hämta mer kaffe i köket förstod jag varför.
Hela skrapan – 57 våningar hög – svajade så våldsamt i stormen att det inte gick att stå upprätt. Jag höll helt enkelt på att bli sjösjuk hemma på vardagsrumsgolvet.
Det kändes inte direkt mysigt, så jag tog med mig datorn ner till lobbyn och fortsatte rapportera därifrån.
I tio minuter.
Sen gick strömmen. För natten. Och, skulle det visa sig, resten av veckan.
Ingen belysning, inga hissar, ingenting stod längre till buds.
De som vet hur jag ser ut inser att det därmed var kört för min del. Såna som jag går inte uppför 48 trappor, inte i totalt mörker och inte med mindre än att hjärtat stannar.
Så jag blev kvar i lobbyn hela natten, försökte sova i en alldeles för kort soffa med snarkande dörrmän och strandsatta grannar i likadana soffor och fåtöljer omkring mig.
Några gånger under natten smög jag ut, bland annat för något så absurt som att slå en drill runt husknuten, i vanliga fall alldeles otänkbart i den här stan.
Det såg ut precis som när jag satt genom orkanen Wilma i sydvästra Florida hösten 2005.
Flera träd i den lilla parken utanför var omkullblåsta, andra låg vågräta i vindarna, bråte virvlade runt i byarna och under högvattnet mitt i natten hade första avenyn blivit en del av East River.
Skrämmande kan jag inte säga att det kändes, men overkligt.
Och overkligare skulle det bli.
För sedan följde de förnuftsvidriga dagar då norra Manhattan hade ström – och södra inte hade det.
New York Magazine fångade den bisarra situationen på sitt omslag med en fantastisk flygbild tagen efter mörkrets inbrott en av de första dagarna
Gränsen för det som blev en ny, tillfällig stadsdel kallad Sopo – South of Power… – gick förstås vid 39:e gatan, för jag bor på 38:e.
Så jag studsade runt mellan olika hotellrum som ju närmare helgen vi kom blev allt dyrare och allt svårare att få tag i eftersom deltagarna i det New York Maraton som borgmästare Bloomberg inte förrän i sista stund förstod att han måste ställa in började anlända.
De hotellen låg förstås alla norr om elgränsen, ovanför ”Sopo”, och där pågick det normala, brusande New York-livet precis som vanligt – bortsett från att varje kafé, varje bokhandel, varje hotellobby, varje form av etablissemang med kontaktuttag i väggarna var invaderade av Sopo-medborgare som om dagarna kom norrut (till forts, eftersom den översvämmade tunnelbanan inte fungerade) för att ladda mobiler och datorer och annan elektronik.
Men att passera 39:e var som att kliva in i en annan värld, eller som att bli del av en apokalyptisk katastroffilm – i synnerhet om kvällarna.
Mörkret var kompakt, blott siluetter gick att urskilja längs trottoarerna och skenet från lyktor på bilar som långsamt strömmade nerför avenyer utan fungerade trafiljus kastade ett spöklikt skimmer över fasaderna.
Här är två bilder från mina kvarter en sån kväll. Den senare är det svårt att uttyda någonting alls av, men tittar man noga ser man konturerna av mitt hus och en enda liten lampa som lyser i en lägenhet på 40:e-nånting våningen.


Det fanns andra som drabbades avsevärt mycket hårdare. Hela New Jerseys kustlinje praktiskt taget ödelades, den fruktansvärda branden som rasade i Breezy Point under själva stormnatten förvandlade hundratals hus till aska, Staten Island såg ut precis som New Orleans efter Katrina och uppemot 20 000 fick evakueras från översvämmade Hoboken.
Till exempel.
I skuggan av de tragedierna var mörkret och den brutalt blottlagda sårbarheten på Manhattan förstås ingenting.
Men vi lärde oss något av just sårbarheten och empatin när andra drabbas av lillasystrar till Sandy som Simone är äkta och djupt känd.
Så här är en tanke till er från New York City.