Numer känner man sig aldrig modernare i New York än när man ska ut och flyga.
Ja, själva transportmedlet är väl i och för sig inte så nutidsmässigt – ur miljöperspektiv snarast tvärtom.
Men de har hottat upp några av terminalerna på de tre stora flygplatserna här – LaGuardia, JFK och Newark – med kittlande samtidskänsla.
Framförallt Deltas nyrenoverade C- och D-terminaler på LaGuardia kan få vem som helst att känna sig som Steve Jobs i mindre vardagsformat.
Vid en ny, fräsch, jättelik bar mitt i den ombonade, heltäckningsmatteavspända avgångshallen har de till exempel placerat I-pads vid varje sittplats. På dem knappar man in vad man villl äta och dricka, drar sitt kort och betalar – med dricks – och så går beställningen till köket. Och efter en kvart kommer en glad – ja, särskilt glad om man tippat anständigt, förstås – med krubbet och den eventuella oljan.

Den sortens restaurangfuturism kanske är vardag för er i Sverige, ständigt längst fram vid ytterkanten i IT-sammanhang, men för mig känns det väldigt avancerat.
Och angenämt.
Jag är stressad som det är bara av att befinna mig på flygplatser, det är uppjagade miljöer och jag spänner mig alltid svårt inför flygresor, så att få genomföra en måltid på så avslappnat och civiliserat sätt är rent terapeutiskt..
För att vara lagad och serverad på just en flygplats får även maten beskrivas som hyggligt modern; fräsch och lätt och och inte helt utan smak…

LaGuardia är för övrigt den klara favoriten av The Big Three.


Den är, sin sinnessjuka trafiktäthet till trots, mest hanterlig och har flest avgångar på halvlånga distanser – till exempel till Florida och Midwestern och den underbara södern. Men mer än något annat ligger den närmast Manhattan. Riktigt tidiga morgnar, innan rusningen satt igång, tar det mig på sin höjd en kvart från östra Midtown.
Det är guld i en stad där det mesta som inte ligger i samma kvarter nio gånger av tio tar en evighet att komma till.
Bara man slipper American Airlines-terminalen. Den är inte roligare – eller modernare – än en svensk busstation.
JFK får man oftast sitta och hulka på Long Island Expressway och Grand Central Parkway, eller Van Wyck, i närmare än en timme för att nå (alla som kan sin Seinfeld vet hur avgörande val av rutt kan vara…) och sen kommer man till ett veritabelt monster.
Det finns några fina terminaler där också, bland annat har lågprisbolaget Jetblue ansträngt för att skapa en schysst miljö, men köerna är emellanåt brutala till både incheckning och säkerhetskontroll, man kan få trampa runt i trånga och förvirrande korridorer tills det slår gnistor om sulorna och skulle man ha oturen att åka fel i gyttret av terminaler när man ska på sina resor över kontinenten – JFK är som en egen stad, nästan lika förvirrande som Heathrow i London – blir det inte kul
Sen har vi Liberty i Newark, som de flesta svenska besökare ser mest av eftersom det är där SAS landar och startar.
Den får väl beskrivas som funktionell, LaGuardias sentida uppgraderingar förutan. Men den ligger i New Jersey och för att hinna med sina flighter krävs vid de flesta tidpunkter på dygnet att man ger sig av i löjligt god tid för annars fastnar man i bumper-to-bumper-trafik på New Jersey turnpike och tro mig – mycket lite i vardagen är värre än att sitta fast i Soprano-vinjetten medan minuterna mot avgång tickar ner i rasande takt.
Fick jag bestämma skulle SAS byta till JFK direkt (för på LaGuardia förekommer bortsett från vissa flighter till Kanada bara inrikestrafik) – och helst också lyfta betydligt senare om aftonen, när man är trött och har en sportslig chans att sova sig över Atlanten.
Fast det är inte riktigt sant.
Om jag VERKLIGEN fick bestämma skulle jag flyga från Teterboro istället. För därifrån – precis på andra sidan Hudson-floden – flyger de som har råd med privat-jet och då är själva planen minst lika angenäma som Deltas nya LaGuardia-terminaler.
Men, tja, i nästa liv kanske….