– In New York everyone is so passionate all the time. I loved all that hurrying. I still love it. You always want more, and you want it now – bigger, brighter, better, more friends, more passion, more love, just more! It’s how teenagers think. And I still think that way about the city, so I get to be a teenager my whole life. How’s that? Not bad, baby.

Det är Liza Minelli som talar så poetiskt om New York och det gör hon i ”My First New York”, en färsk liten antologi, utgiven av aktade tidskriften The New Yorker, i vilken en hel räcka profiler av olika sort och kaliber berättar om när de först kom till världens bästa stad.

Åtskilliga av de medverkande – från förre borgmästaren David Dininks, som anlände till Harlem från Trenton i New Jersey redan 1933, till skådespelerskan Jenny Joslin, som flög in från Texas 76 år senare – via såna som Tom Wolfe, Judy Collins, älskade Nora Ephron, Vanity Fair-redaktören Graydon Carter, Maggie Gyllenhaal, Lauren Hutton och tv-ankaret Dan Rather – berättar roliga, vackra, mustiga, förbluffande och rörande anekdoter.
Men jag fastnar framförallt för den odödliga Lizas avslutande rader om New York som en evig tonåring.
Jag har aldrig riktigt tänkt så, men det är ju sant.
Här avhandlas oerhört mycket viktigt och allvarligt, New York är ground zero för världspolitik och världsekonomi och amerikansk media och konst och mode, men mitt i hetsen, mitt i det infernaliska myllret där ute, mitt i den galna kakafonin finns något barnsligt också.
En glupande aptit på nya kickar, en ständig jakt efter mer och bättre, ett helhjärtat omfamnande av den där Liberace-maximen om att för mycket av det goda är underbart.
Sådan omognad är det kanske meningen att man ska överge med åren, men många amerikaner har en förkärlek för den sortens livshållning – och i just New York ingår inställningen verkligen i den genetiska koden.
Sannolikt är det därför jag själv är så förälskad och efter snart nio år fortfarande drar efter andan varje gång jag kliver ut genom porten.
Jag är en sån som ägnat hela mitt liv åt att försöka förlänga just tonåren i all oändlighet, som aldrig varit bekväm med tanken på att bli vuxen på riktigt, och här är det inte bara möjligt. Det uppmuntras.
Som ”Lajsa” konstaterar:
Det finns ständigt mer att hitta, mer att uppleva, mer att bli imponerad av i skuggan av de imposanta skraporna som står på rad längs sjätte avenyn, mer att känna när skymningen faller i Soho och trottoarerna inte räcker till och människor spiller ut i trafiken mellan gallerier och butiker och salta restauranger, mer att bli förförd av medan taxin en sen kväll dundrar ner längs andra avenyn och baklyktorna på bilarna framför bildar en röd lysmask som långsamt stävar söderöver och en upphetsad kommentator gapar om upplösningen av ett basketderby mellan Knicks och Nets på den skraltiga bilradion, mer att äta och dricka och bli översköljd av och få de där ständiga, euforiska kickarna av.
Bigger, brighter, better…just precis.





Jag måste återge ytterligare några aktstycken i den lilla boken, en sån man plockar upp och läser lite ibland och sen lägger ifrån sig igen i väntan på nästa paus i vardagen.
Arkitekten Daniel Libeskind – mannen bakom Freedom Tower, snart fullbordat nu – kom som barn med båt från Polen i slutet av 50-talet och skriver förtrollande om upplevelsen:

– It was a marvelous thing to see the New York skyline from the point of view of the short, flat water. It was an early morning in late August, and the sunlight was everywhere. It’s nothing that anyone can imagine – a vision out of Dante’s Paradiso.

Och Nora Ephron, som redan 1962 flyttade till staden hon skulle komma att fånga och beskriva bättre än de flesta under sitt på tok för korta liv, är förstås alldeles magisk:

– I’d known since I was five, when my parents forced me to move to California, that I was going to live in New York eventually, and that everything in between was just horrible intermission. I’d spent those sixteen years imagining what New York was gonna be like. I thought it was going to be the most exciting, magical, fraught-with-possibility place that you could ever live in; a place where if you really wanted something, you might be able to get it; a place where I’d be surronded by people I was dying to be with. And I turned out to be right.

Fast allra bästa kanske ändå basebollstjärnan och Yankees-ikonen Yogi Berra.
Hans bidrag, om ankomsten från St Louis 1946, består av en enda rad:

– New York? It was big.