I hela stor-New York – våra fem boroughs i själva stan samt Long Island, Westchester Yonkers samt norra New Jersey och delar av Connecticut och Pennsylvania – bor det uppemot 20 miljoner människor.
Sista helgen före jul känns det som att allihop – plus deras kusiner från Alabama och en extra miljon influgna turister – är på Macy’s vid Herald Square på Manhattan.
Jag har en inbilsk, för att inte säga dåraktig, idé om att gå dit och dokumentera kalabaliken för att kunna komponera ett kaotiskt litet julkort här i bloggen, men den visar sig snabbt vara ogenomförbar.
Jag får panik redan när jag rundar hörnet vid 34:e och Broadway och vid själva entrén till det som kallas världens största varuhus och verkligen får NK att likna en lanthandel i Västerbottens inland har jag hyperventilerat mig in till hjärtinfarktens gräns.
Det är som en blandning av vasalopsstarten, lördageftermiddag på Ikea i Kungens kurva och scenen i ”World War Z” när zombisarna klättrar på muren i Jerusalem.
Så jag vänder och tränger mig ut ur tumultet, oförmögen att ens ta några av mina fjuttiga amatörbilder med telefonen.
Man kan verkligen undra varför människor frivilligt utsätter sig för sig för såna veritabla upploppsscener, men så ser det ut när julhandeln i New York varvar upp. Macy’s är själva ground zero, där är det är som allra värst, men liknande draman går att hitta exempelvis längs femte avenyn mellan 42:a och 57:e, på marknaden på Union Square, nedanför jättegranen på Rockefeller Center och i kvarteren runt Times Square.

Jag är inte odelat negativ, det ska jag inte sitta här och vara gubbgrinig och påstå. Så sent som förra året vill jag minnas att jag var ute i tjurrusningen på femte avenyn för bloggens räkning och sjöng lyriskt om Disney-atmosfären i myllret. Den finns där och den kan vara helt överväldigande; bara stenhjärtan lyckas exempelvis undvika att för åtminstone några ögonblick bli tindrande barn på nytt på trottoaren utanför det likaledes väldiga – och sanslöst utsmyckade – Bloomingdale’s-varuhuset, där godmodiga tomtar ropar ”ho ho ho” och bjällerklanget aldrig upphör och de fantastiska skyltfönstren lyser som Broadway-scener i mörkret.
Men jag tröttnar snabbt på trängseln och hysterin och börjar längta efter kvarter där stämningen är mer rofylld, julromantiken mer genuin och känslan mer lik den i ”När Harry Mötte Sally”
Som på de smala, vindlande gatorna i West Village, där stjärnor blinkar tyst i fönstren och grannarna i en vacker fastighet ställt ut egen liten rar gran utanför porten.
Som på en kvartersbar i Tribeca, med egna, personliga dekorationer i fönstren och hemtama gäster som dricker äggtoddy medan jukeboxen pumpar Darlene Loves ”Christmas (Baby Please Come Home)” på lagom volym.
Som längs längorna av imposanta Brownstone-hus på Upper East Side när en liten kör kliver upp på en trappavsats, en sån vi sitter och flämtar på under ångande heta sommarnätter, och bryter den dova, underligt exklusiva tystnaden med några bitterljuva carols.
Som i mina egna lugna kvarter i östra Midtown, orörda av holiday-spirit sånär som på plirande små lampor i träden och julgranshandlaren som står i hörnet av 39:e och andra och slår åkarbrasor i kylan.


Allra bäst är det kanske i Gramercy Park – den privata parken vid Lexington och 21:a, runt vilken man ibland kan få för sig att man skulle kunna mörda för att få bo.
Den air av varm och inbjudande förfining som alltid griper en när man rör sig i de trakterna förstärks ytterligare den här tiden på året.
Pyntet är så stiligt och smakfullt, lystern kring de vackra fasaderna så magiskt och granen mitt i parken – den som bara de lyckliga själar som bor i husen runtomkring har tillträde till – så grandios i sitt blånande sken.
Ställer man sig på rätt ställe vid stängslet på södra sidan precis i skymningen får man vyn med Chrysler Building som helt förtrollande fond.




Sen vänder man sig om och ser plötsligt rakt in en stor, ombonad, upplyst, varm lägenhet som tagen ur en Woody Allen-film och det är inte svårt alls att fantisera om hur en sån där liberal patriark av Alan Alda-sort, i en enkel men dyr lammullströja över skjortan, står med litet glas i handen och pratar om väsentligheter på en stor, bullrig familjefest och barnen far kring benen på de vuxna och bokhyllorna svämmar över av tunga mästerverk och så sätter sig Alda vid ett piano och alla sjunger med i nån gammal Cole Porter-dänga.

Ah.
Själv går jag Irving Place söderut, ner till Pete’s Tavern – ett av utskänkningsställena som slåss om att vara äldst i stan; de andra två är White House Tavern och McSorleys – och slår mig ner vid bardisken och beställer in en skummande Stella Artois.

Inga snöflingor faller utanför fönstren och det är inte alls så kallt som högtiden egentligen kräver, men stämningen är ändå precis som den ska och jag vet ju att den förr eller senare kommer i högtalarna, sången som ringar in alltihop åt oss.
Och mycket riktigt, efter fyra andra nummer börjar Shane MacGowan sjunga:
– It was christmas eve, babe, in the drunk tank…
God jul från New York City.

Det börjar bli i USA som i Sverige.
Var man än kommer ser det likadant ut.
Det är samma butikskedjor, snabbmatshak och varuhus som dominerar gatubilden praktiskt taget överallt.
Subway, Macy’s, Bad Bath & Beyond, Seven-Eleven, Staples, Jamba Juice, TGF, Sears, Radioshack, Urban Outfitters och Best Buy.
Utom i East Village.
Där har Seven-Eleven bara arton månader efter öppnandet tvingats slå igen en flaggskeppsbutik – längs självaste huvudleden St. Mark’s Place.

Oaktat ”prime location” visade sig kundunderlaget vara för litet. Innevånarna i East Village – den senaste decenniernas påstådda gentrifikation till trots alltjämt lite mer bohemiska, punkiga, alternativa och egensinniga än de flesta andra på Manhattan – ville inte ha det standardiserade utbudet hos mainstream-jätten. De ville fortsätta handla hos, och värna, Mom & Pop-butikerna. De små, lokala, familjära favoriterna. Originalen med mer personligt sortiment.
Så nu är Seven Eleven-lokalen igenbommad och övergiven och fastighetsägaren söker nya hyresgäster.


Det känns som en seger.
Jag är inte dummare än jag förstår de ekonomiska fördelarna med att operera som franchise i ett stort konsortium och jag har inget per se emot några kedjor – tvärtom, öppna en Barnes & Noble och jag är där direkt – men strömlinjeformningen är förödande tråkig och det gläder mig att Manhattan vägrar förvandlas till en shopping mall utanför Cincinnati.
En av de stora poängerna med att bo i en storstad är ju mångfalden, bredden och det faktum att det finns en marknad även för små och fristående och udda och till och med knäppa
Jag älskar att jag har tillgång diners och restauranger och barer och kaféer och klädbutiker och boklådor och skivaffärer som bara finns här, med egen atmosfär och eget utbud som inte kan existera någon annanstans.
Ja, det gäller det gäller ju till och med det mikrokosmos som är mitt eget kvarter här i östra Midtown – och alla andras kvarter i alla andra stadsdelar. Det får sin prägel och sin attraktionskraft inte för att vi har McDonald’s och lokala Hemköp-versionen D’Agostini inom räckhåll utan för dinern med den snälle greken som plirar tacksamt bakom små glasögon varje gång man kommer in och vill beställa hans kryddiga omeletter, skomakaren som suckar över att man lämnar in skorna först när sulorna slitits till trasor mot New Yorks skrovliga asfalt, de overkligt snabba koreanerna på kemtvätten, den sömnige sprithandlaren som ser ut som J. Mascis i Dinosaur Jr och bara gäspar när man frågar om han har fått in några nya sorters bourbon, den konstiga elektronikbutiken som saluför märken man inte trodde fanns längre och förstås Juan i kiosken på hörnet, han som gapar och skriker hela dagarna och på sant New York-vis kan slita upp ledarsidan i Post och hålla fram och fråga vad fan man tycker om de här dumheterna nu då, fast man bara är där för att köpa ett paket cigaretter.
Kalla mig konservativ om ni vill, men för mig får det hemskt gärna fortsätta vara så.
Så tack för markeringen, East Village.
* * *
När Bill DeBlasio tar över i City Hall på nyårsdagen får vi en ny sheriff i New York också. Eller snarare en nygammal. Omstridde Ray Kelly slutar, mot sin vilja, som poliskommissionär och ersätts av Bill Bratton – han som red in i stan med Rudy Guiliani för tjugo år sedan, hjälpte till att dra ner brottsligheten till rekordlåga nivåer och sedan fick så mycket uppmärksamhet att Rudy blev gramse och sparkade honom.
Att han – efter en lång sejour i samma roll i Los Angeles – nu är tillbaka förvånar vissa av den radikale DeBlasios supportrar. Inte heller Bratton är någon Farbror Barbro, om man säger så.
Själv känner jag mig osedvanligt nöjd, för Bratton var i alla år stammis på Elaine’s och en kväll för fem-sex år sedan blev jag introducerad av den älskade värdinnan, bjöds att sitta vid samma bord och drack några glas ihop med herr Kommissarien.
Nånstans känns det bra att ha den relationen med högste polischefen i stan…
* * *
”86’d”, om någon undrar, är amerikanskt slang för att bli avvisad och utkastad och används i huvudsak om bargäster som inte ska ha något mer, vad jag nu vet om det.
* * *
Apropå Elaine’s:
Till veckan öppnar en ny restaurang i lokalen som var mitt och åtskilliga älskade vänners vardagsrum i många år men stått tom sedan Elaine’s några månader efter Fröken Kaufmans död i december 2010 slog igen.
Den ska heta The Writing Room och de nya ägarna ämnar tydligen hedra historien – och Elaine.
Den som är intresserad kan läsa om renoveringen, och om gamla stammisars vankelmod i länken nedan (klistra in själv, om jag länkar hamnar man bara på Times Subscription-sida).
http://www.nytimes.com/2013/12/08/nyregion/reviving-elaines-without-elaine.html
Själv vet jag inte vad jag ska tro. Det kommer aldrig bli samma sak igen och mitt liv i New York är sämre därför, tvelöst, allt var roligare och mer spännande när Elaine levde, men jag tycker det är lite fint att ägarna visar respekt och ska gå med min bäste Elaine’s-kompis Ash på en förhandstitt nu i helgen.
Rapport lär följa här i bloggen.