Det börjar bli i USA som i Sverige.
Var man än kommer ser det likadant ut.
Det är samma butikskedjor, snabbmatshak och varuhus som dominerar gatubilden praktiskt taget överallt.
Subway, Macy’s, Bad Bath & Beyond, Seven-Eleven, Staples, Jamba Juice, TGF, Sears, Radioshack, Urban Outfitters och Best Buy.
Utom i East Village.
Där har Seven-Eleven bara arton månader efter öppnandet tvingats slå igen en flaggskeppsbutik – längs självaste huvudleden St. Mark’s Place.

Oaktat ”prime location” visade sig kundunderlaget vara för litet. Innevånarna i East Village – den senaste decenniernas påstådda gentrifikation till trots alltjämt lite mer bohemiska, punkiga, alternativa och egensinniga än de flesta andra på Manhattan – ville inte ha det standardiserade utbudet hos mainstream-jätten. De ville fortsätta handla hos, och värna, Mom & Pop-butikerna. De små, lokala, familjära favoriterna. Originalen med mer personligt sortiment.
Så nu är Seven Eleven-lokalen igenbommad och övergiven och fastighetsägaren söker nya hyresgäster.


Det känns som en seger.
Jag är inte dummare än jag förstår de ekonomiska fördelarna med att operera som franchise i ett stort konsortium och jag har inget per se emot några kedjor – tvärtom, öppna en Barnes & Noble och jag är där direkt – men strömlinjeformningen är förödande tråkig och det gläder mig att Manhattan vägrar förvandlas till en shopping mall utanför Cincinnati.
En av de stora poängerna med att bo i en storstad är ju mångfalden, bredden och det faktum att det finns en marknad även för små och fristående och udda och till och med knäppa
Jag älskar att jag har tillgång diners och restauranger och barer och kaféer och klädbutiker och boklådor och skivaffärer som bara finns här, med egen atmosfär och eget utbud som inte kan existera någon annanstans.
Ja, det gäller det gäller ju till och med det mikrokosmos som är mitt eget kvarter här i östra Midtown – och alla andras kvarter i alla andra stadsdelar. Det får sin prägel och sin attraktionskraft inte för att vi har McDonald’s och lokala Hemköp-versionen D’Agostini inom räckhåll utan för dinern med den snälle greken som plirar tacksamt bakom små glasögon varje gång man kommer in och vill beställa hans kryddiga omeletter, skomakaren som suckar över att man lämnar in skorna först när sulorna slitits till trasor mot New Yorks skrovliga asfalt, de overkligt snabba koreanerna på kemtvätten, den sömnige sprithandlaren som ser ut som J. Mascis i Dinosaur Jr och bara gäspar när man frågar om han har fått in några nya sorters bourbon, den konstiga elektronikbutiken som saluför märken man inte trodde fanns längre och förstås Juan i kiosken på hörnet, han som gapar och skriker hela dagarna och på sant New York-vis kan slita upp ledarsidan i Post och hålla fram och fråga vad fan man tycker om de här dumheterna nu då, fast man bara är där för att köpa ett paket cigaretter.
Kalla mig konservativ om ni vill, men för mig får det hemskt gärna fortsätta vara så.
Så tack för markeringen, East Village.
* * *
När Bill DeBlasio tar över i City Hall på nyårsdagen får vi en ny sheriff i New York också. Eller snarare en nygammal. Omstridde Ray Kelly slutar, mot sin vilja, som poliskommissionär och ersätts av Bill Bratton – han som red in i stan med Rudy Guiliani för tjugo år sedan, hjälpte till att dra ner brottsligheten till rekordlåga nivåer och sedan fick så mycket uppmärksamhet att Rudy blev gramse och sparkade honom.
Att han – efter en lång sejour i samma roll i Los Angeles – nu är tillbaka förvånar vissa av den radikale DeBlasios supportrar. Inte heller Bratton är någon Farbror Barbro, om man säger så.
Själv känner jag mig osedvanligt nöjd, för Bratton var i alla år stammis på Elaine’s och en kväll för fem-sex år sedan blev jag introducerad av den älskade värdinnan, bjöds att sitta vid samma bord och drack några glas ihop med herr Kommissarien.
Nånstans känns det bra att ha den relationen med högste polischefen i stan…
* * *
”86’d”, om någon undrar, är amerikanskt slang för att bli avvisad och utkastad och används i huvudsak om bargäster som inte ska ha något mer, vad jag nu vet om det.
* * *
Apropå Elaine’s:
Till veckan öppnar en ny restaurang i lokalen som var mitt och åtskilliga älskade vänners vardagsrum i många år men stått tom sedan Elaine’s några månader efter Fröken Kaufmans död i december 2010 slog igen.
Den ska heta The Writing Room och de nya ägarna ämnar tydligen hedra historien – och Elaine.
Den som är intresserad kan läsa om renoveringen, och om gamla stammisars vankelmod i länken nedan (klistra in själv, om jag länkar hamnar man bara på Times Subscription-sida).
http://www.nytimes.com/2013/12/08/nyregion/reviving-elaines-without-elaine.html
Själv vet jag inte vad jag ska tro. Det kommer aldrig bli samma sak igen och mitt liv i New York är sämre därför, tvelöst, allt var roligare och mer spännande när Elaine levde, men jag tycker det är lite fint att ägarna visar respekt och ska gå med min bäste Elaine’s-kompis Ash på en förhandstitt nu i helgen.
Rapport lär följa här i bloggen.