Det är som Ed Harris säger om livet på Manhattan i den övrigt dassiga filmen ”Man on a ledge”:
– We don’t go to work in the morning. We go to war.
Lite tillspetsat, jo.
Lite teatraliskt, visst.
Men för många känns det verkligen så. New York City utgör globalt och/eller nationellt epicentrum i så många världar och inom så många verksamhetsområden – exempelvis finans, juridik, media, mode, konst och reklam – att konkurrensen och rivaliteten på den här avlånga ön skruvas upp mot mer mördande nivåer än någon annanstans.
Man är bäst på det man gör, alternativt ger intryck av att vara på väg att bli bäst – eller så är man inte alls.
Antagligen är det därför stämningen blir så förtrollad under den blå timmen.
Den kallas ju så ibland, buffertzonen mellan dag och kväll, när skymningen långsamt övergår i halvdunkel och vi hamnar i ett mörkblått ”twilight”.

Det är en speciell tid på dygnet på de flesta platser. Det finns en mystik, ett slags svårgreppbar men betagande poetisk laddning, i glappet som uppstår när tiden för en kort stund tycks tveka mitt i steget.
Men här kompletteras den där magiska timmen också med en extremt tydlig känsla av kollektiv utandning vid den infernaliska arbetsdagens slut.
Det är som att hela stan hänger av sig kavajen eller blusen, lättar på slipsen eller hårknuten – och beställer in en stor jävla dry martini.

Exakt så är det många som gör också. Bardiskarna i hela stan fylls under sena eftermiddagen och tidiga kvällen varje vardag av kontorskrigare som behöver runda av ännu ett fältslag med några järn.
Särskilt eftertrycklig är den där lättade utandningen i allmänhet på valda etablissemang kring stora kommunikationscentra, som Penn Station och Grand Central, och i kvarter med hög koncentration av aktörer i de verkligt konkurrensutsatta branscherna – till exempel finansdistriktet på södra Manhattan, på ”Mad Men”-bekanta Madison Avenue och kring de väldiga kontorsskraporna på sjätte avenyn nedanför 57:e gatan.
Jag älskar att tränga mig in på de stora schabraken på 42:a gatan öster om Lexington-hörnet av Grand Central när det drar ihop sig. Capitol Grill heter ett, Osteria Laguna ett annan. Det är övriga tider på dygnet rätt intetsägande och ointressanta krogar, men med inredning i mörk ek och fejk-mahogny, mjukt dämpad belysning och långa, robusta bardiskar har de exakt rätt tonträff under den blå timmen.
Det är en essentiell New York-upplevelse att sitta där då.
Ett ungt par i början av karriären har stämt träff efter jobbet – han kom rusande från en advokatbyrå i lipstick-skrapan några kvarter längre norrut, hon har just avslutat ett av de första skiften på en investmentbank med filial i närheten av Bryant Park – och fnittrar förtroligt över varsitt glas Riesling, en kvintett finansbiffar med breda hängslen över bara skjortryggar och skum i ölsejdlarna fyrar av ett par skrattsalvor längst in i det mörkaste hörnet och samtidigt kliver en ensam, mager man i bylsig rock in genom entrén, stampar av sig snön och nickar mot bartendern, som nickar tillbaka och utan att behöva fråga vad det ska vara sträcker sig efter en flaska fin konjak och häller upp i djup kupa.
Och utanför panoramafönstren, i det inferno som kallas rusningen, myllrar resten av stan som i en veritabel myrstack på 42nd Street, kors och tvärs, jäktat och febrilt, åt alla håll och kanter.
I någon mån kan man kanske påstå att scenen har släktskap med det som sker under den Sverige-bekanta företeelsen after work, men i så fall bara på väldigt långt håll.
Det New York gör under den blå timmen handlar om nånting mer än att bara gå ut och ”ha trevligt” med arbetskamraterna.
Det är en nödvändig avkopplingsritual, en gemensam andningsövning, ett försök att för en kort stund öppna en dimension i tillvaron där vapenvila råder.
Men snart blir det kväll på riktigt och då bryts förtrollningen snabbt.
I det läget finns det två val.
Antigen fortsätter man och omfamnar natten och rentav går all in i hedonistisk dans in i gryngen; det är förstås fullt möjligt.
Eller så tömmer man det sista i glaset och tar sig hem, med taxi till lägenheten uppe på Upper East Side eller med pendeln ut till huset på Long Island.
De flesta väljer alternativ nummer två.
Om bara några timmar laddar ju New York om för ny strid.