I några dagar såg det ut som att det äntligen var över.
Kölden släppte, ljumma vindar svepte ner längs avenyerna och vi störtade euforiskt ut i bara shorts och T-shirts och la oss och lapade sol i parkerna, övertygade om att den strängaste New York-vintern på flera decennier till sist hade nått sin slutpunkt.
Men Kung Bore var, visade det sig, bara på tillfällig reträtt.
Inom bara några dygn kom han åter stormande från norr, slog hela Metropolitan Area i frostskadade bojor och tvingade en stackars bloggare att ännu en gång klä sig så här innan han kunde gå ut ur lägenheten.

Jag är för all del en sån som kan se olika typer av tjusning i alla sorters New York-situationer, alla tider på dygnet och alla årstider – och även när jag inte gör det brukar jag slänga in ett hurtigt ”Det regnar, men det är i alla fall i New York det regnar”, ”det blåser som fan, men det är i alla fall i New York det blåser som fan”, ” det är grått, men…”, ja, ni förstår.
Och även om jag alltid hatat vinter med en passion som annars bara är förbehållen sjukdomar, diktatorer och blodpudding finns det fascinerande inslag i degen även de här djupfrysta dagarna.
Det ser ju emellanåt ut precis som i ”French Connection”, när en alldeles för tunnklädd Gene Hackman stod och blåste på en kaffemugg i något gathörn under oändliga stakeouts med Roy Scheider, den mytomspunna röken som stiger ur gatorna är aldrig mer förförisk när den står alldeles stilla och tjock i kölden och vissa dofter – inte minst såna som väcker associationer till mitt allra första New York-besök, i februari 1989, när allt fortfarande var helt overkligt och varje sinnesintryck en omvälvande sensation – förstärks på något sätt ju lägre temperaturen sjunker.
Sedan jag återvände från OS i Sotji har jag dessutom levt med en tidsomställningsproblematik som bland annat inneburit att jag varit vaken betydligt tidigare om morgnarna än normalt – bortsett från gånger när det varit sent snarare än tidigt; sånt tenderar ju att hända i en stad som i sitt själva motto skryter om att den aldrig sover – och fått se några riktigt förtrollade gryningar.
Jag vet inte varför, men soluppgångarna har ett särskilt sorts skimmer när det är riktigt kallt. Från min holk på 48:e våningen i östra Midtown ser det ut som att någon tänder en jättelik lampa nånstans ute i Brooklyn, och så börjar hela södra Manhattan glöda. Det pågår bara i en knapp timme, sedan blir det vanligt dagsljus, men under den där korta twlight-sekvensen är det omöjligt att slita sig från fönstren. Det är som i en saga där ute…



Nu är vi dock mitten av mars och det får vara nog. Det har som sagt varit en osedvanligt hård vinter här, den ena stormen har avlöst den andra och däremellan har det varit så isande kallt att själva benmärgen stelnat i permafrost.
Men jag tror också att den här sena comeback-snytingen var Bores sista framträdande för säsongen. Han har visat vad han kan nu, tack så mycket, och får vackert gå i ide och samla kraft för en ny attack om åtta månader.
Snart kommer istället den allra bästa tiden, snart snirklar sig tonerna av Jonathan Richmans ”Springtime in New York” ut genom de öppna panoramafönstren på en liten bar i East Village, snart är trappavsatserna på södra Union Square knökade av människor som bara sitter och tar in det frenetiska myllret, snart doftar det förförsikt av blommor och matos och asfalt och avgaser, snart är det vår på riktigt.