Jag har aldrig tidigare sett en hiss med dress code, men på New York Athletic Club får man se till att hålla stilen om man vill ta sig mellan de 24 våningarna.

Namnet New York Athletic Club indikerar att jag varit på gym, men det vore en sensation värdig stoppa-pressarna-aktioner och Extra-vinjetter.
Det handlar i själva verket om en av de mest distingerade privata klubbarna i New York, grundad på 1880-talet och sedan 1927 i besittning av en hel fastighet längs Central Park South – lätt en av världens mest exklusiva gatstumpar, med kvadratmeterpriser man behöver en examen från MIT för att ens förstå.
Jag är givetvis inte medlem, chanserna att jag vinner US Open i tennis innan jag checkar ut för gott är större än att jag blir invald i en dylik sammanslutning, men det är i en av festvåningarna Table 4 Writers Foundation håller sin årliga gala till Elaine Kaufmans minne, så jag får göra ett gästspel och måste erkänna att det är rätt fascinerande.
Allt ser ut precis som man föreställer sig; det är marmor och möbler i dyrbart skinn och hundratals ärevördiga gamla medlemmars namn i guldinfattning på väggarna. Underliga herrar i tweed rör sig långsamt genom salar med dämpad belysning i och barerna – det finns flera – passas gäster upp av personal i uniformer som hämtade från en F. Scott Fitzgerald-roman. Stämningen är mondän, för att inte säga rent aristokratisk.



Det känns som att jag som en annan Bud Fox smugit med Gordon Gekko någonstans där jag egentligen inte alls hör hemma.
Så var det också han, mister Gekko, som sa:
– That’s the thing you’ve got to remember about WASPS. They love animals, but they can’t stand people.
Och NYAC är i sanning en WASP-klubb (WASP = White Anglo-Saxon Protestant) – med mycket dubiös historia.
Så sent som på 70-talet var kvinnor, svarta och judar fortfarande inte välkomna som medlemmar – eller ens tillåtna att passera genom entrén. Medan vi medelst några glas vin försöker dämpa vår känsla av att vara katter bland sabeltandade tigrar berättar Carol Miller, amerikansk radiolegend, att hon en gång behövde växel till en telefonautomat på Central Park South och råkade gå in hos just NYAC för att be om hjälp med den lilla detaljen – och praktiskt taget blev utjagad.
Sicken dårskap.
Det är förstås mot hela den skamliga bakgrunden Dominic Chianese – Uncle Junior i ”Sopranos” och Jonny Ola i ”Gudfadern 2” – under vår fest tar med sig gitarr upp på den lilla scenen och initierar allsång till judiska festnumret ”Hava Nagila”.
Det är garanterat första gången det skrålas till den bar mitzvah-klassikern mellan de väggarna – och det ska ju gubbarna i sin jävla tweed förstås ha.
Vår fest, ja.
Vem Elaine Kaufman var och vad hennes Upper East Side-krog betydde har jag tidigare skrivit om här.
Det har nu gått snart tre år sedan dörrarna stängde uppe på andra avenyn och 88:e gatan, men stammisarna är fortfarande hemlösa och vilsna och saknar sitt vardagsrum som Forrest Gump saknade sin Jenny.
Så ibland samlas vi på lämplig lokal för att minnas, beklaga oss och kolka i oss med samma frenesi som när vi valsade runt mellan borden uppe hos Big Mama.
Just Table 4-evenemangen har i formell mening ett mer ambitiöst anslag, för Table 4 är en stiftelse som arbetar för att stödja unga, lovande författare och ett helt koppel är på plats för att ta emot stipendier a’ 2500 dollar vardera på galan på NYAC.
Tillika hedras valda profiler i Elaine’s Hall of fame, den här gången bland andra Chazz Palminteri, den ständigt lika energiske Tony Danza, Mary och Carol Higgins Clark, Richard Dreyfuss (dock hemma med yrsel…en åkomma som inte hindrar andra från att närvara, om man säger så), tv-ankaret Rosanna Scotto och Stuart Woods.
Men i realiteten är det bara två hundra festprissar som vill partaja ihop igen och det gör vi och det är satan så kul; det blir samma rundgång mellan borden, samma halsbrytande möten och samma spirituella pladdrande – och från scenen berättas gravt underhållande anekdoter om vår skrovligt streetsmarta värdinna, några av de mer rumsrena samlade här.



Ännu roligare blir det när halva sällskapet senare ramlar iväg till Neary’s på 57:e gatan , där Duffy från just Elaine’s är bartender. Nya historier varvas med gamla – jag vet exempelvis inte hur många gånger får berätta om när jag retade upp skådespelaren Dabney Coleman så infernaliskt att han ville slå mig på käften – skrattsalvorna ekar och själva livsluften blir så skimrande elektrisk att det nästan går att inbilla sig att vi inte bara ägnar oss åt fånig nostalgi.

Men så vaknar vi dagen efter och allt är som vanligt. Elaine, och Elaine’s, finns inte
Det är svårt att vänja sig vid.
Fast vi har i alla fall åkt i en hiss med dress code