Kvar i öknen, invaggad i ett tillstånd av lågintensiv eufori som på en och samma gång får pulsen att sakta in och välbefinnandet att sjuda i bröstkorgen.
Det är verkligen nåt med det här landskapet.
Med den khakifärgade, bruna, ibland nästan Arizona-röda sanden.
Med palmkronorna som rasslar lojt i en försiktig vindpust.
Med den brutala men torra ugnshettan om hänger kvar även under kvällen och natten men då blir mjuk och len.
Med de taggiga, kuperade bergsmassiven, formade i förhistoriska seismiska kataklysmer (tror jag; eventuella geologer i läsekretsen får gärna korrigera det påståendet…).
Med tumbleweedsen om blåser över Palm Canyon Drive när det blåser upp under sena eftermiddagen.
Med skymningarna som skänker himlen färger som tammefan är direkt erotiska i sin skönhet – och får den kokande luften ovanför vägbanan att dallra cinematiskt.
Med cikadorna som gnisslar som i gamla western-filmer under en magnifik stjärnhimmel om kvällen…











Barack Obama lär just ha köpt ett hus i Rancho Mirage och planerar, precis som föregångarna Eisenhower och Ford, att ha Coachella Valley som bas efter åren i Vita huset.
Jag förstår precis, jag skulle verkligen kunna tänka mig att bo här jag också.
Fast då skulle jag förmodligen behöva vara någotsånär produktiv.
Det är jag, verkligen, inte nu.
Jag sitter bara på hotellbalkongen och kisar mot morgonsolen över lätta frukostar medan draperiet in mot rummet fladdrar till som i en fred åkerströmsk tyllgardin, ligger vid poolen och läser George Jacobs fascinerande behind-the-scenes-biografi om mångårige chefen Frank Sinatra, kör på måfå genom den bedårande dalen, längs vägar gamla innevånare som Bob Hope och Gene Autry och Dinah Shore och just Sintra fått ge namn, förbi Betty Ford-kliniken för att se om det är nån spännande som behöver torka upp ett tag, till den stillsamma kyrkogården i Cathedral City där Ol’ Blue Eyes ligger begravd – och sitter sen med en kall Fat Tire på en terass och lyssnar på de där cikadorna i den svarta kvällen.
Så kan man kanske inte operera i sin vardag. Bara som pensionär. Och det är sedan länge planen:
Eventuell ålderdom ska genomlevas i Coachella Valley.
Det är härmed officiellt.
* * *
Snart tränger jag ännu djupare in i denna Mojave-öken, bort från själva civilisationen, ut i coyote-hundarnas och skallerormarnas land, för att såsmåningom ta mig till den stora hägringen i södra Nevada.
Följ med dit.

I’ve been through the desert on a horse with no name.
Sjöng America.
Det har ju inte jag, men väl med en bil utan namn, för min röda hyr-Terrain heter inget – och jag är mitt ute i öknen.
Mer exakt i The Mojave, i skuggan av mäktiga San Jacinto Mountains, i den gudarnas dal som kallas Coachella och inkluderar städer som Palm Springs, Cathedral City, Rancho Mirage, Palm Desert och Indian Wells.
Hit har jag kommit – eller blivit meddragen, som det väl rörde sig om första gången – sedan jag var tolv i slutet av 70-talet och hit återvänder jag alltid när anden ropar efter ro och stillhet och harmoni och lugn.
Jag har i en krönika en gång beskrivit detta andra hem som ett resmålens motsvarighet till ”Senfield”.
A show about nothing, kort sagt.
Det är bedårande vackert, sanslöst varmt, rasande behagligt – och det händer ingenting.
Nu ska jag stanna här och ägna mig åt det ett tag.
Ingenting.

Magin i en amerikansk roadtrip finns ju vanligen…out there.
På motorvägarna.
Längs de eviga raksträckorna.
Under timslånga pass genom röda öknar, hisnande bergspassage och ändlösa träsk.
Inne i städerna blir själva körningen sällan mycket till upplevelse. Det är för mycket trafik, för stressigt, för svårt att hitta och för mycket att tänka på för att den som sitter vid ratten ska kunna se och känna och vara med.
Utom längst här ute på västkusten.
Här är även de mest centrala härvorna till downtown-virrvarr gjorda för bilen, för the ride, för vägromantikerns kick.
För bara några dagar sedan blev jag exempelvis påmind om hur sanslöst kittlande det är att dundra uppför, och utför, San Franciscos absurt branta backar – som den från Union Square upp till snajdiga Nob Hill.
Såna omöjliga leder ska inte kunna finnas i urban miljö, men gör det ändå. Överallt.
I Los Angeles, där jag just nu genomför resans längsta depåstopp, är möjligheterna till asfaltseufori ännu större.
Här finns ju Sunset Boulevard – alla amerikanska vägars urmoder, en 3.5 mil lång myt som sträcker sig från downtown ända ut till Stilla havet och fångar hela essensen av Kalifornien.
Drömmen om den eviga sommaren finns inbyggd i den solblekta stilistiken, hoppet om gränslös frihet bor i själva sträckningen och löftet om guld vid regnbågens fot är dess själ.









Själv tycker jag allra bäst om att köra från de anrika rockklubbarna uppe på Sunset Strip, där alla från Doors och Zeppelin och Jimi Hendrix till Runaways, Guns n Roses och Nirvana regerat under olika epoker, ner över centrala West Hollywoods Sunset Plaza, flankerad av flådiga och kändistäta små lunchrestauranger, förbi hotellegenderna bortanför La Cienega Boulevard och sedan ut mot det sädigare Hollywood, med sitt gytter av billboards, tveksamma motell, porrklubbar och pantbanker.
För att sedan vända och åka rakt in i den mirakulösa solnedgång som inte för inte gett boulevarden dess namn.
När jag för många decennier sedan satt ensam i en dyster etta i Borlänge och inte var ens i närheten av att ha råd med några USA-vistelser längtade jag så intensivt efter just den resan utefter Sunset att det knappt gick att andas.
Jag kunde sent om nätterna släcka ner, lägga mig raklång på den trådslitna soffan, spela Jackson Brownes ”Tender is the night” tyst på stereon och drömma mig hit.
Plötsligt låg jag inte alls i den fula soffan, plötsligt satt jag i en nercabbad Cadillac på väg ner genom solskenet på Sunset Boulevard, kände den varma luften i ansiktet, log mot legendarerna på Chateau Marmont, drog in dofterna av blommor och avgaser och matos och accelererade ut mot dekadansen i Hollywood.
Sedan tystnade musiken, fantasin gick sönder och jag var tillbaka i ett mörkt Borlänge där vintern aldrig tog slut och skator satt på naken, våt gren i björken utanför mitt skitiga köksfönster och kraxade mot blyertsgrå himmel.
Nu, närapå 30 år senare, är jag här på riktigt och Jackson Brownes sång upphör aldrig och trogen 19-åringen som bara kunde blunda hårt när verkligheten kom ikapp honom kör jag Sunset fram och tillbaka – hela tiden.
Det är drömmen som blev sann.

Tar mig ner genom Kalifornien, från San Francisco men steker omsusade Highway 1.
Fin, men been there – och Virren påminner om att vi, för en gångs skull, hade rätt tråkigt när vi stannade i Clint Eastwoods Carmel 97 eller 98 eller när det nu var.
Så jag kör 101:an istället, tränger in i Santa Barbara Wine Country och tar in på självaste Days Inn Windmill i Buellton för natten.
Ringer ingen klocka?
Okej, om jag säger att man kan gå en halv kilometer söderut, längs 246:an, och dricka Pinot noir på The Hitching Post då?
Just det.
Det är ”Sideways”-land. Miles och Jack bodde också på Windmill, och drack rikliga mängder Pinot på Hitching Post.
Om det ska jag be att få återkomma i ett annat forum, men för allt i världen – se om ”Sideways” nu.
Det är en av de senaste decenniernas två-tre bästa Hollywood-filmer.
Och det ser ut precis som i verkligheten…



Färden fortsätter sedan ännu djupare in i vindistriktet, förbi Los Olivos och ex-danska kolonin Solvang och ut bland fälten och jag har ingen chans att ge det jag ser rättvisa med min futtiga mobilkamera, för det är helt sanslöst vackert och praktfullt och förstummande.


Inte sjunger det mindre i själen när jag till slut snirklar mig ut i själva Santa Barbara, med dess prunkande sluttningar ner mot stränderna, dess dyrbart jordnära och tillbakalutade atmosfär och dess bedårande caféer, där den ljumma vinden blåser i behagligt korsdrag genom öppna fönster.
Där väntar ju havet också.
The pacific.
Oceanen på andra sidan.
Den har en rent mytisk innerbörd under en sån här cross-continental-odyssé för det är mot kustbandet där borta man hela tiden strävar och sedan tar det obönhörligen slut.
It’s the end of the line, det går inte att komma längre västerut.
Så där kan ju den som alldeles nyss satt i samma bil och tittade på havet på andra sidan kontinenten, den blåa Atlanten, inte låta bli att stå och begrunda livet en stund.





Vad det lider ska jag vända motorhuven åt andra hållet och, mot alla instinkter, köra tillbaka österut.
Men först ligger jag still – någotsånär i alla fall – någon vecka här borta.
Way out west.
Det var ju hit jag skulle.
Egentligen.

Den amerikanska vägen är min psalm till slut blir även den som dyrkar trött och behöver vila.
Så när nästa vägskylt lovar ”lodging” tar jag av och går i depå för natten.
Samma vy väntar alltid vid sådana avfarter.
Motellkomplex tillhörande de vanliga kedjorna – Motel 6, La Quinta, Days Inn, Holiday Inn Express, Super 8, Comfort Inn, Travelodge, Ramada, Howard Johnson… – ligger i kluster runt några mackar, de traditionella snabbmatshaken och, i bästa fall, ett par enkla vägkrogar.




Rummen ser också exakt likadana ut oavsett om man checkar in i Lebanon Ohio, Havre de Grace Maryland, Kingman Arizona, Lawrence Kansas, Santa Ynez Kalifornien eller wherever.
De är stora – framförallt större än genomsnittliga svenska hotellrum, utan undantag! – men enkla. Där finns en sliten heltäckningsmatta. En okej säng. Ett litet skrivbord. TV. Funktionellt badrum – ofta med tvättstället utanför, i själva rummet. Kaffekokare. Kanske ett kylskåp.
That’s it.

Och mer behövs inte heller.
Ett motell är inget tillfälligt hem.
Ett motell är ett konstant tillstånd av transit.
Man stannar en natt, åker vidare på morgonen – och kommer aldrig tillbaka igen.
Jag älskar hela den känslan av flytktighet och går planlöst i den tidiga kvällen och bara tar in den.
Bakom den största macken – en Exxon – står ett batteri big rigs parkerade. Några brummar dovt på rundgång, andra pyser och fräser när chaffisarna vrider av startnyckeln. De grabbarna checkar inte ens in på motellen. De äter en bastant middag, sedan sover de några timmar i specialinredda kabiner bakom förarhytten.
Inne på IHOP sitter en barnfamilj och slamrar med tallrikar och glas vid ett fönsterbord. Den yngste sonen, en knatte i åttaårsåldern, är trött och grinig och gnäller om att han vill bada i poolen igen. Hans tonåriga syster himlar med ögonen och vrider upp volymen i sina lurar. Mamma och pappa, båda i beiga shorts från Dockers, diskuterar högljutt hur de ska hinna med både Universal Studios och Disneyland nere i LA den kommande veckan
Utanför entrén vid Days Inn står en ensam man och röker och studerar den rosa kvällsluften som liksom vibrerar i värmen, precis som på film.
Vid ett picknick-bord lite längre bort delar några unga latinos på ett par Bud Light. De är de enda som bor här mer permanent. De jobbar på kontrakt på ett vägbygge i närheten och tillbringar veckodagarna på motell. Det blir billigast så.

Jag går tillbaka till rum 109. Står ett tag vid fönstret och tittar på den aldrig sinande strömmen av bilar på 101:an. Lägger mig på sängen och läser. Tittar lite på tv. Släcker lampan före 23.
Morgonen därpå vaknar jag tidigt, rafsar ihop mitt bagage, hoppar i bilen och åker igen.

Kontinenten är korsad.
Det är inte första gången, men det det spelar ingen roll.
Att en bil jag för mindre än två veckor sedan styrde ner längs andra avenyn hemma på Manhattan de senaste dagarna stått parkerad utanför ett hotell i Portland på andra sidan fastlandet, tre tidszoner bort, känns ändå omtumlande.
Det är rentav lite högtidligt.
Sakralt.
Magiskt.
Som när pilgrimens vallfärd till sist är över.
Och nu vänder jag kompassen söderut, mot Kalifornien, och tränger ännu längre in i the promised land…

* * *
Jag trodde att jag kände till de mest spektakulära och ”scenic” vägsträckorna i det här landet, men ingen har berättat vilken upplevelse det är att följa Old Oregon Trail – den familjen Macahan använde på 1860-talet – längs Interstate 84 i norra Oregon.
Man kör i princip på en klippavsats med brant störtande bergsväggar på ena sidan – och breda, argsint forsande Columbia River på andra.
Och just som man tar sats och ska upplysa sin medpassagerare om att sceneriet hör till det mest intagande man sett dyker snötäckta vulkanberget Mount Hood upp som ett slutgiltigt varsel från Gud.


* * *
Portland?
Kanon.
Med sina otaliga klasar av förföriska food trucks, sitt förträffliga utbud av barer och restauranger, sin mjuka stämning och sitt Pittsburg-besläktade visuella upplägg aspirerar det lummiga, vänliga hiptserparadiset omedelbart på plats på topptiolistan över amerikanska favoritstäder och det säger inte lite, för där trängs bara monumentala klassiker. New York, LA, New Orleans, Austin, Miami, Chicago, Memphis…




* * *
Konstig grej i Oregon 1:
Man får inte tanka själv. Det är lag på att mackarnas egna biträden måste assistera vid pumparna. Det har jag bara upplevt i en annan delstat: New Jersey.
Konstig grej i Oregon 2:
Man får , verkar det som, inte svänga till höger vid rött. Det har jag har upplevt i en annan delstat: New York
* * *
Det är verkligen komiskt mycket hipsterskägg i Portlands gatubild, i all synnerhet i pulserande Pearl District.
Men som någon konstaterade redan för något år sedan:
Det är snälla och sympatiska hipsterskägg här ute – inte bara assholes, som i en omskriven stadsdel i New York….
* * *
Ibland finns det inget godare blaskkaffe än det man tillreder om morgonen – innan nästa etapp genom filmen där ute – gör på den lilla bryggare som finns på nästan alla amerikanska motellrum.
Det smakar USA.

* * *
Kalifornien…jag har aldrig tidigare kommit in ”uppifrån” och sett de vidsträckta slätterna och bergspassagen norr om San Francisco och Sacramento, men det känns direkt att vi kommit in i The Golden State.
Marken är frodigare, solskenet mer guldskimrande och själva luften mättad med mer tro på livet än någon annanstans.
Så är det ju också , sedan de första pionjärerna började streta västerut, det här som alltid varit själva målet.
Fronten längst bort.
Löftet vid den andra oceanen.




Den gyllene staten indeed.
* * *
Nu ruvar vi en natt i frapperande värmebölja i Corning, två och en halv timme norr om The Bay Area.
Imorgon spinner de där hjulen som nyss rullade på andra avenyn ut på Golden Gate och sedan uppför San Franciscos galna backar.
Jag längtar efter att höra mistluren på Alcatraz, ute i bukten, råma ödsligt i dimman en sen natt…

Det är inte varje morgon man vaknar, vänder huvudet på kudden och ser en gejser genom fönstret.
Men så är det på Old Faithful Inn i Yellowstone.
Hotellet – en jättelik, magnifik timmerkåk från 1904 – ligger precis som namnet indikerar intill Old Faithful, den världsberömda heta källan som var 91:a minut, dygnet runt, får sina utbrott och sprutar ånga och kokande vatten i en spektakulär fontän genom den svala Wyoming-troposfären och…ja, jag har alltså skådespelet precis utanför fönstret.

Now, jag har egentligen inte så mycket till övers för natur per se.
Jag är ett genuint stadsbarn och vill ha asfalt, avgaser och gränslöst utbud av barer, restauranger och biografer.
Men just Yellowstone – vid min gud.
Med sina gejsrar, vattenfall, heta källor, floder, sjöar, pruttluktande mudpots, bisonoxar, grizzlybjörnar, älgar och hjortar är den gamla nationalparken – världens äldsta, säger dom – en lika essentiell Americana-upplevelse som Manhattan, South Beach i Miami och French Quarters i New Orleans.
Don’t miss.















* * *
Nu har vi korsat Idaho, passerat det Ketchum där Hemingway checkade ut för gott 1961, sett rätt tradiga åkrar avlösas av granna raviner och kajuner runt Boise och tagit oss över gränsen till Oregon.

Därmed har jag min 48:e delstat under bältet och är påfallande glad för det.
Därmed har jag också förverkligat familjen Macahans dröm…
Det var ju just Oregon de siktade mot när de lämnade gården i Virginia på östkusten och även om det som tog dem – Zebs brorsbarn – fem mödosamma år tagit mig en dryg vecka, med några angenäma stopp på vägen, accentuerar ankomsten hit det episka i den här sortens färder tvärs över kontinenten.
* * *
Härnäst – en grundlig inventering av hipsterparadiset Portland.
Nästa inlägg här kommer först när det är gjort, om någon eller några dagar.

Ännu en dag på den eviga vägen och den börjar här.

Mount Rushmore alltså.
Ett mäktig patriotiskt manifest, mästerlig skulpturkonst (signerad danskättade Gutzon Borglum, mind you) – eller bara ockupationsmaktens hånfulla förolämpning?
You tell me.

Sedan fortsätter odyssén västerut längs de magnifika vidderna, förbi biker-paradiset Sturgis, genom Wyoming – där hastighetsgränsen utefter I-90 tidvis ligger på ljuvliga 80 miles per hours vilket är 130 friska knyck och 15 mer än de tillter på fjösiga östkusten – och in i Montana, förbi slagfältet vid Little Big Horn, också det tydligen nerlusat med skallerormar, och jisses.
De ljuger inte när de talar om big skies i Montana
Jag vet inte vad det är för optiskt fenomen som genererar den effekten, men plötsligt är hela synfältet maxat i IMAX-perspektiv.
Hisnande.
Till kvällen är vi framme vid de stora bergen, de som till slut häver sig upp mot i himlen med namnet Rocky Mountains. och har därmed definitivt lämnat plattmarken bakom oss.
I morgon ska vi träffa the mighty bison.

US-50 genom Nevada ska vara The lonliest road in America.
Fair enough.
Men i så fall är US-83 i The Dakotas, mellan Bismarck i norr och Pierre i söder, den näst ensammaste.
Två spikraka, skrovliga filer skjuter rakt ut i vete-, korn- och majsfälten och vi ser inget annat än svarta kor som går och betar i dikeskanten.
Någon enstaka pickup-truck kör om, en traktor möter i motsatt riktning.
That’s it.
En gång varannan timme skär vägen rakt genom samhällen som består av blott några låga hus längs genomfartsleden, en kyrka och vindpinad bensinmack.
Tiden stannade någon gång i ett svunnet decennium och sedan dess har inget hänt.



Nere i South Dakota styr vi västerut längs I-90 och kommer ut på prärien.
Det är cowboy- och indanland.
Vilda västern.
Horisonterna sträcker sig så långt ett mänskligt öga kan nå och himlen är så väldig att man drar efter andan.
Det är omöjligt att inte tänka på de pionjärer som kom stretande över de här vidderna för två-tre hundra år sedan – med häst och vagn. Det var där och då det som kallas the american spirit och blev en del av Amerikas DNA och man förstår verkligen varfö.
Det är tillika omöjligt att inte fantisera om att siluetterna av cheynne-stammens stoltaste krigare kommer att torna upp sig vid bergskammen där framme och nu gäller det att gasa och komma förbi snabbt för annars anfaller de. Såvida inte Zeb Macahan, som kommer ridande med en en liten posse på slätten i norr hinner fram i och kan avvärja….
* * *
Jo Dee Messina sjunger ”You’re Not in Kansas anymore” när vi styr in mot Rapid City längst västerut, innan gränsen mot Wyoming.
Det är ju en korrekt iakttagelse.
Men framförallt:
Det är en av de sånger som, utan att ha gjort särskilt starkt intryck tidigare , blev heliga bilåkarhymner när jag och Virtanen under 90-talet korsade kontinenten gång på gång – och jag lärde mig älska den här sortens färder.
Andra sådana nummer är Hal Ketchums ”Mama Knows The Highway”, Tony Christies ”Is This The Way To Amarillo”, Tom T. Halls ”It Sure Can Get Cold in Des Moines”, Charley Prides ”Is Anybody Goin’ to San Antone” och Rodney Crowells ”Leaving Louisana in The Broad Daylight”.
Jag ska återkomma till dem alla.
* * *
Plötsligt knäpper det till i telefonen.
Vi har kört in i en ny tidszon och tjänat en timme.
Man ska färdas västerut – och om det skrev jag nyligen det här lilla aktstycket.
* * *
Badlands.
Vid min gud, Badlands.
Grand Canyon är en mer majestätisk och andlös upplevelse – men Badlands, i South Dakota, är mer….mindblowing.
Konstigare.
De uråldriga, psykedeliska klippformationerna ser ut att vara hämtade från en helt annan planet.
Naturligtvis går det inte göra dem rättvisa med en fjuttig liten kamera, men ändå.




Mitt i allt förbryllande och hisnande finns det anledning att vara på sin vakt också…

* * *
I natt sover vi i skuggan av Black Hills.

Gör en tyst high five med mig själv vid ratten när jag passerar den här skylten.

Därmed kan jag nämligen bocka av min 47:e delstat.
Nu är det bara tre kvar:
Vermont, Oregon och Hawaii – och Oregon ska vi, om allt går som det ska, plocka alldeles snart.
Riktigt varför den sortens pojkrumssamleri är nödvändigt kan man förstås fråga sig, men det handlar inte om att fullborda ett pussel bara för sakens skull.
Jag vill bara ha varit överallt.
Sett hur det ser ut.
Känt hur det luktar.
Upplevt atmosfären.
Träffat människorna.
Ätit maten.
Man vill det när ett land, en kultur och en idé blivit ens religion.
* * *
Titta här då.

En liten håla som heter Stockholm…
Den ligger mitt ute i ingenstans i South Dakota och en googling några timmar senare visar sig att det finns 106…eh, ja, stockholmare.
Jag önskar jag hade stannat och tagit reda på om de är lika snygga, smarta och dryga som de som bor i den enda andra håla med samma namn jag besökt….
* * *
Första intrycket av nummer 47 i samlingen:
Stora ytor, lite folk och platt landskap.
Men de man träffar verkar påfallande gästvänliga och hövliga.
Det bekräftas av den unga receptionisten som checkar in mig på ett motell utanför Fargo.
– It’s flat and friendly, säger hon.
* * *
Att North Dakota hör till de sista delstater jag – och de flesta andra – besöker är ju ingen tillfällighet.
Här finns inte mycket att se.
South Dakota har i alla fall Badlands, Mount Rushmore, Black Hills och Deadwood.
Den norra kusinen har…ja, faktiskt ingenting. Mer än vintrar så ohyggligt svinkalla att man inte ens vill tänka på det.
En oljeboom pågår visserligen sedan några år, och i de västra regionerna lär regelrätt gold rush-stämning råda, men det är inget man direkt hastar iväg för att få titta på.
Ändå.
Jag tycker om det.
Det finns något lockande i ödsligheten.
I de magnifika ytorna.
I isolationen.
Och i att det är så flat and friendly.
* * *
Ingen jag träffar i Fargo pratar som Peter Stormare, Frances McDormand och Steve Buscemi i filmen med samma namn.
Det är en besvikelse.
Annars får jag nog säga att förväntningarna överträffas.
Det är en fin liten stad, inkluderande ett puttenuttigt, lätt sömnigt downtown – och långa Main Road ut mot de västra ”förorterna” är med sina strip malls, sina maskinparker, sina säregna salooner och sina pråliga bilhandlarhangarer själva sinnebilden av Smalltown USA.


* * *
Förbryllande nog är det nästan omöjligt att hitta ett enda ledigt rum i den lilla sommaridyllen.
Det visar sig vara Paul McCartneys fel.
Han spelar här, i arenan Fargodome, ikväll.
Jo, det är sant.
Macca i Fargo!
Det hade man inte räknat med.
Skulle förmodligen vara en minnesvärd upplevelse, men det hinns inte med, för nu ska jag åka till Fargo International och hämta min kompis Eken.
Det är hög tid för sällskap ett litet tag.