US-50 genom Nevada ska vara The lonliest road in America.
Fair enough.
Men i så fall är US-83 i The Dakotas, mellan Bismarck i norr och Pierre i söder, den näst ensammaste.
Två spikraka, skrovliga filer skjuter rakt ut i vete-, korn- och majsfälten och vi ser inget annat än svarta kor som går och betar i dikeskanten.
Någon enstaka pickup-truck kör om, en traktor möter i motsatt riktning.
That’s it.
En gång varannan timme skär vägen rakt genom samhällen som består av blott några låga hus längs genomfartsleden, en kyrka och vindpinad bensinmack.
Tiden stannade någon gång i ett svunnet decennium och sedan dess har inget hänt.



Nere i South Dakota styr vi västerut längs I-90 och kommer ut på prärien.
Det är cowboy- och indanland.
Vilda västern.
Horisonterna sträcker sig så långt ett mänskligt öga kan nå och himlen är så väldig att man drar efter andan.
Det är omöjligt att inte tänka på de pionjärer som kom stretande över de här vidderna för två-tre hundra år sedan – med häst och vagn. Det var där och då det som kallas the american spirit och blev en del av Amerikas DNA och man förstår verkligen varfö.
Det är tillika omöjligt att inte fantisera om att siluetterna av cheynne-stammens stoltaste krigare kommer att torna upp sig vid bergskammen där framme och nu gäller det att gasa och komma förbi snabbt för annars anfaller de. Såvida inte Zeb Macahan, som kommer ridande med en en liten posse på slätten i norr hinner fram i och kan avvärja….
* * *
Jo Dee Messina sjunger ”You’re Not in Kansas anymore” när vi styr in mot Rapid City längst västerut, innan gränsen mot Wyoming.
Det är ju en korrekt iakttagelse.
Men framförallt:
Det är en av de sånger som, utan att ha gjort särskilt starkt intryck tidigare , blev heliga bilåkarhymner när jag och Virtanen under 90-talet korsade kontinenten gång på gång – och jag lärde mig älska den här sortens färder.
Andra sådana nummer är Hal Ketchums ”Mama Knows The Highway”, Tony Christies ”Is This The Way To Amarillo”, Tom T. Halls ”It Sure Can Get Cold in Des Moines”, Charley Prides ”Is Anybody Goin’ to San Antone” och Rodney Crowells ”Leaving Louisana in The Broad Daylight”.
Jag ska återkomma till dem alla.
* * *
Plötsligt knäpper det till i telefonen.
Vi har kört in i en ny tidszon och tjänat en timme.
Man ska färdas västerut – och om det skrev jag nyligen det här lilla aktstycket.
* * *
Badlands.
Vid min gud, Badlands.
Grand Canyon är en mer majestätisk och andlös upplevelse – men Badlands, i South Dakota, är mer….mindblowing.
Konstigare.
De uråldriga, psykedeliska klippformationerna ser ut att vara hämtade från en helt annan planet.
Naturligtvis går det inte göra dem rättvisa med en fjuttig liten kamera, men ändå.




Mitt i allt förbryllande och hisnande finns det anledning att vara på sin vakt också…

* * *
I natt sover vi i skuggan av Black Hills.