Magin i en amerikansk roadtrip finns ju vanligen…out there.
På motorvägarna.
Längs de eviga raksträckorna.
Under timslånga pass genom röda öknar, hisnande bergspassage och ändlösa träsk.
Inne i städerna blir själva körningen sällan mycket till upplevelse. Det är för mycket trafik, för stressigt, för svårt att hitta och för mycket att tänka på för att den som sitter vid ratten ska kunna se och känna och vara med.
Utom längst här ute på västkusten.
Här är även de mest centrala härvorna till downtown-virrvarr gjorda för bilen, för the ride, för vägromantikerns kick.
För bara några dagar sedan blev jag exempelvis påmind om hur sanslöst kittlande det är att dundra uppför, och utför, San Franciscos absurt branta backar – som den från Union Square upp till snajdiga Nob Hill.
Såna omöjliga leder ska inte kunna finnas i urban miljö, men gör det ändå. Överallt.
I Los Angeles, där jag just nu genomför resans längsta depåstopp, är möjligheterna till asfaltseufori ännu större.
Här finns ju Sunset Boulevard – alla amerikanska vägars urmoder, en 3.5 mil lång myt som sträcker sig från downtown ända ut till Stilla havet och fångar hela essensen av Kalifornien.
Drömmen om den eviga sommaren finns inbyggd i den solblekta stilistiken, hoppet om gränslös frihet bor i själva sträckningen och löftet om guld vid regnbågens fot är dess själ.









Själv tycker jag allra bäst om att köra från de anrika rockklubbarna uppe på Sunset Strip, där alla från Doors och Zeppelin och Jimi Hendrix till Runaways, Guns n Roses och Nirvana regerat under olika epoker, ner över centrala West Hollywoods Sunset Plaza, flankerad av flådiga och kändistäta små lunchrestauranger, förbi hotellegenderna bortanför La Cienega Boulevard och sedan ut mot det sädigare Hollywood, med sitt gytter av billboards, tveksamma motell, porrklubbar och pantbanker.
För att sedan vända och åka rakt in i den mirakulösa solnedgång som inte för inte gett boulevarden dess namn.
När jag för många decennier sedan satt ensam i en dyster etta i Borlänge och inte var ens i närheten av att ha råd med några USA-vistelser längtade jag så intensivt efter just den resan utefter Sunset att det knappt gick att andas.
Jag kunde sent om nätterna släcka ner, lägga mig raklång på den trådslitna soffan, spela Jackson Brownes ”Tender is the night” tyst på stereon och drömma mig hit.
Plötsligt låg jag inte alls i den fula soffan, plötsligt satt jag i en nercabbad Cadillac på väg ner genom solskenet på Sunset Boulevard, kände den varma luften i ansiktet, log mot legendarerna på Chateau Marmont, drog in dofterna av blommor och avgaser och matos och accelererade ut mot dekadansen i Hollywood.
Sedan tystnade musiken, fantasin gick sönder och jag var tillbaka i ett mörkt Borlänge där vintern aldrig tog slut och skator satt på naken, våt gren i björken utanför mitt skitiga köksfönster och kraxade mot blyertsgrå himmel.
Nu, närapå 30 år senare, är jag här på riktigt och Jackson Brownes sång upphör aldrig och trogen 19-åringen som bara kunde blunda hårt när verkligheten kom ikapp honom kör jag Sunset fram och tillbaka – hela tiden.
Det är drömmen som blev sann.