Bordet på den trådslitna Denny’s-restaurangen utanför Greenfield, Indiana är dåligt torkat och en gäspande servitör har proppat juiceglaset full med is fast jag påpekat att jag inte vill ha någon.
Men frukostomeletten är okej och han fyller på kaffe flera gånger, så jag dricksar som jag brukar i New York, 20 procent, och den unge mannen blir så glad att han nästan följer med mig ut på parkeringen för att få tacka och godblessa en femte gång.
20 procent är tydligen väl mycket i Indiana.
Tio minuter senare faller ett slagregn så brutalt att jag inte ser någonting genom vindrutan och till slut kör jag i 15 miles per hour – medan långtradarna obekymrat brakar förbi på utsidan.
Men det går över snabbt.
Snart sträcker Interstate 70 åter ut sig med sitt tysta löfte om att himlen väntar i väst och these two lanes can take us anywhere.

* * *
– Where do you want to spend eternity, lyder den lätt hotfulla frågan på en billboard som hänger över vägrenen utanför Terre Haute.
Ett obehagligt spörsmål att behöva reda ut blott en timme efter frukost, kan jag tycka, men annonsören i västra Indiana lovar också att Jesus kan hjälpa till och guida.
Den som tror sig veta något om USA efter att ha besökt New York och Los Angeles lurar sig själv.
Det är där ute, i det besynnerliga mellan polerna på kusterna, den verkliga bilden tar form


* * *
Bondgårdarna på slätterna i södra Illinois ser ut precis som den Superman kraschade vid i Smallville i Kansas efter att pappa Jor-El skickat iväg honom från farorna på Krypton.
Det är bastanta silos som tornar upp sig bakom puttenuttigt röda ladugårdar, vindsnurror på sluttningarna nedanför boningshusen, vita tyggardiner som fladdrar i öppna fönster och traktorer parkerade intill prydligt odlade majsfält.
Jag vill stanna och ringa på och fråga om jag inte kan få lite paj, men törs inte. Jag har en känsla av att jag i så fall, om jag som främling utan förvarning kliver in på en bondgård i de här trakterna, får ett väldigt snabbt svar på var jag ska tillbringa evigheten.
* * *
En mack nånstans väster om St. Louis.
Fyller den röda Terrain-jeepen. Premium 93.
En kraftig, väderbiten veteran vid pumpen intill får bända och krångla med tanklocket. Det har har börjat rostat. Han har Cardinals-keps och nickar vänligt,
Några trasiga stackmoln stävar förbi på klarblå Missouri-himmel.
En nött Star-spangled banner smattrar i en flaggstång invid luftpumparna.
Och inne vid kassan säger ett kvinnligt biträde med fyra tänder att det genomskinliga kaffet jag just hällt upp en styrofoam-mugg kostar 75 cent.
Det är vardag i anywhere, USA, och jag älskar det.



* * *
Jag har trafiken på I-70 precis nedanför motellrumsfönstret och i den tidiga kvällen står jag med näsan tryckt mot rutan och bara tittar.
Det är en oupphörlig ström av långtradare och stadsjeepar och bilar och var är alla på väg?
Till evigheten?
De kanske vet var den ska tillbringas.

På datorn sjunger Gram Parsons, tyst:
Twenty thousand roads I went down, down, down
And they all led med straight back home to you.