Så, norrut.
Först en kvick gir in i Kansas, sedan upp längs I-29 precis på själva gränsen mellan Iowa och Nebraska.
Det är kornboden. Skafferiet. ”We feed America”, som det står på skyltar nerkörda i den bördiga jorden ute på de vidsträckta fälten.
Det är också kärva trakter, där befolkningen genom två sekler tuktats till gudfruktan av tornados, väldiga åskstormar och stränga, bistra vintrar.
Det mesta ser faktiskt ut precis som på omslagsfotot till Springsteen-albumet som bär den ena delstatens namn.




Och på ett Waffle House utanför Council Bluff sitter barska män och rör tyst i sina kaffekoppar medan en George Strait-dänga skräller i jukeboxen.
I det öppna köket på andra sidan disken häller en trött kock med pappmössa lätt på sned pannkakssmet på stekhällen och det fräser till så orden i Georges berättelse om hur det är i Tulsa för några ögonblick inte går att urskilja
Två äldre servitriser retas med en yngre. Hon har, förstår man, varit på date med en local hero och de äldre kollegorna ropar om att de förstår precis vad som hände, de har minsann själva varit unga en gång och minns nog hur det brukade gå till.
Hon försöker se oberörd ut och himlar med ögonen, men när några av de tysta männen tittar upp och skrockar blir hennes kinder röda.
Jag tar två ägg, sunny side up, med sausage och hasbrowns som blandats med lök. Med några droppar hot sauce på äggulorna, och apelsinjuice och blaskigt svart kaffe till, är det suveränt gott.



I South Dakota några timmar senare öppnar landskapet upp sig, horisonterna blir väldiga och trafiken börjar avta.
Norr om Sioux Falls är jag nästan ensam på vägen.
Ute i ett stort nowhere.
På väg.