Gör en tyst high five med mig själv vid ratten när jag passerar den här skylten.

Därmed kan jag nämligen bocka av min 47:e delstat.
Nu är det bara tre kvar:
Vermont, Oregon och Hawaii – och Oregon ska vi, om allt går som det ska, plocka alldeles snart.
Riktigt varför den sortens pojkrumssamleri är nödvändigt kan man förstås fråga sig, men det handlar inte om att fullborda ett pussel bara för sakens skull.
Jag vill bara ha varit överallt.
Sett hur det ser ut.
Känt hur det luktar.
Upplevt atmosfären.
Träffat människorna.
Ätit maten.
Man vill det när ett land, en kultur och en idé blivit ens religion.
* * *
Titta här då.

En liten håla som heter Stockholm…
Den ligger mitt ute i ingenstans i South Dakota och en googling några timmar senare visar sig att det finns 106…eh, ja, stockholmare.
Jag önskar jag hade stannat och tagit reda på om de är lika snygga, smarta och dryga som de som bor i den enda andra håla med samma namn jag besökt….
* * *
Första intrycket av nummer 47 i samlingen:
Stora ytor, lite folk och platt landskap.
Men de man träffar verkar påfallande gästvänliga och hövliga.
Det bekräftas av den unga receptionisten som checkar in mig på ett motell utanför Fargo.
– It’s flat and friendly, säger hon.
* * *
Att North Dakota hör till de sista delstater jag – och de flesta andra – besöker är ju ingen tillfällighet.
Här finns inte mycket att se.
South Dakota har i alla fall Badlands, Mount Rushmore, Black Hills och Deadwood.
Den norra kusinen har…ja, faktiskt ingenting. Mer än vintrar så ohyggligt svinkalla att man inte ens vill tänka på det.
En oljeboom pågår visserligen sedan några år, och i de västra regionerna lär regelrätt gold rush-stämning råda, men det är inget man direkt hastar iväg för att få titta på.
Ändå.
Jag tycker om det.
Det finns något lockande i ödsligheten.
I de magnifika ytorna.
I isolationen.
Och i att det är så flat and friendly.
* * *
Ingen jag träffar i Fargo pratar som Peter Stormare, Frances McDormand och Steve Buscemi i filmen med samma namn.
Det är en besvikelse.
Annars får jag nog säga att förväntningarna överträffas.
Det är en fin liten stad, inkluderande ett puttenuttigt, lätt sömnigt downtown – och långa Main Road ut mot de västra ”förorterna” är med sina strip malls, sina maskinparker, sina säregna salooner och sina pråliga bilhandlarhangarer själva sinnebilden av Smalltown USA.


* * *
Förbryllande nog är det nästan omöjligt att hitta ett enda ledigt rum i den lilla sommaridyllen.
Det visar sig vara Paul McCartneys fel.
Han spelar här, i arenan Fargodome, ikväll.
Jo, det är sant.
Macca i Fargo!
Det hade man inte räknat med.
Skulle förmodligen vara en minnesvärd upplevelse, men det hinns inte med, för nu ska jag åka till Fargo International och hämta min kompis Eken.
Det är hög tid för sällskap ett litet tag.