Jag gillar att besöka platser där stora saker hänt, historia skrivits och betydande kulturyttringar formats.
Det är såklart bara inbillning, men jag tycker mig alltid förnimma nånting i luften på såna adresser.
Ett svagt eko hänger exempelvis kvar mellan väggarna på Sun Studios i Memphis, spöken går över scenen på Apollo i Harlem, det förflutna kastar fortfarande långa skuggor över Basin Street i New Orleans….
Tycker jag det känns som.
Därför är det en stor upplevelse att, för första gången, komma till hörnet Vine och 18th Street i Kansas City.
Det var där, på mytomspunnet stormiga klubbar som i strid med alla regler hade öppet dygnet runt, sådana som Duke Ellington och Count Basie och Louis Armstrong och Dizzy Gillespie och sedermera KC:s egen store son Charlie Parker på 30- och 40-talet såg till att jazzen växte upp och blev en verklig, raffinerad konstform.

Idag är den gatstump som utgjorde epicentrum under den där vilda eran mest ett museum – i bokstavlig mening till och med, fina American Jazz Museum är inklämt i en av de gamla fastigheterna – och den som kommer med förhoppningar om 24-timmarshålligång lär bli gruvligt besviken.
Men ja.
Jag tycker det finns nåt där också.
Fragment av den spirit, den själ, den kreativa nerv som måste ha pulserat i kvarteren har frusit fast i tiden.





Det går att ana, det går att känna…
* * *
Det samtida Kansas City är som större städer i the heartland, och i södern, brukar vara.
Några modernt blänkande skrapor skjuter upp mot den blekblå himlen och ett nybyggt nöjescentrum mitt i downtown, här kallat Power & Light District, lockar unga unga och glada med sång och dans om kvällarna.
Men andra kvarter ligger helt öde.
Tysta.
Tomma.
Man kan gå block efter block utan att se annat än övergivna parkeringsplatser, igenbommade butikslokaler och fastigheter som för ett sekel sedan säkert hörde till stans mest ståtliga och beundrade men nu bara står och förfaller.



Jag känner igen det från Dallas och Memphis och Cincinnati och Atlanta och San Antonio och var ni vill och det är alltid lika vemodigt, lika sorgset.
Men jodå:
Jag gillar det med.
Det finns något fint i även i den melankolin. Den minner om ett Amerika som inte finns längre, men ändå lever kvar
* * *
En kväll åker jag och ser en baseboll-match på Kauffman Stadium strax öster om downtown.
Lokala hjältarna i Kansas City Royals möter Detroit Tigers och inte för att jag egentligen bryr mig.
Inget av lagen betyder något för mig och dessutom består grundserien i Major League Baseball av sjuhundrafemtio miljoner omgångar, så det är sällan enskilda matcher mitt i sommaren kan beskrivas som intressanta
Men Kauffman är en klassisk arena, komplett med fontäner på läktarna, och det finns mycket lite som ÄR mer Amerika än att sitta tillbakalutad på en sådan arena med en vurre och en blaskig öl i skymningen och ta in the national pasttime.
Jag älskar varje detalj.
BBQ-oset under tailgating-partyt på parkeringen timmarna innan matchen börjar.
Det intensivt gröna gräset på det som kallas outfield – och kontrasten mot det bruna gruset på det som kallas infield.
De klassiska trudelutterna i högtalarna.
De blåklädda fansens syrliga kommentarer.
Det dova ljudet när en biff vid hemplattan får träff på bollen med sitt slagträ.
Jublet som långsamt stiger mot dånande crescendo när hemmahjälten Billy Butler lyckas slå en homerun
Doften av popcorn, gräs, fukt och tuggtobak.







Stämningen blir visserligen snabbt något moloken, för Tigers fullkomligen förstör Royals och vinner till slut med förkrossande 16-4.
Men mig gör det inget, för skymningshimlen färgas först rosa och sen brandgul och när jag i den sena, varma kvällen går tillbaka till parkeringen hänger en väldig måne över KC och cikadorna sjunger förföriskt i mörkret.
* * *
På lördag kväll landar en brynäsare som heter Ek på Fargo International och jag ska stå i ankomsthallen och ta emot honom.
Så nu navigerar vi norrut, mot the dakotas.
Vi hörs därifrån.