Kontinenten är korsad.
Det är inte första gången, men det det spelar ingen roll.
Att en bil jag för mindre än två veckor sedan styrde ner längs andra avenyn hemma på Manhattan de senaste dagarna stått parkerad utanför ett hotell i Portland på andra sidan fastlandet, tre tidszoner bort, känns ändå omtumlande.
Det är rentav lite högtidligt.
Sakralt.
Magiskt.
Som när pilgrimens vallfärd till sist är över.
Och nu vänder jag kompassen söderut, mot Kalifornien, och tränger ännu längre in i the promised land…

* * *
Jag trodde att jag kände till de mest spektakulära och ”scenic” vägsträckorna i det här landet, men ingen har berättat vilken upplevelse det är att följa Old Oregon Trail – den familjen Macahan använde på 1860-talet – längs Interstate 84 i norra Oregon.
Man kör i princip på en klippavsats med brant störtande bergsväggar på ena sidan – och breda, argsint forsande Columbia River på andra.
Och just som man tar sats och ska upplysa sin medpassagerare om att sceneriet hör till det mest intagande man sett dyker snötäckta vulkanberget Mount Hood upp som ett slutgiltigt varsel från Gud.


* * *
Portland?
Kanon.
Med sina otaliga klasar av förföriska food trucks, sitt förträffliga utbud av barer och restauranger, sin mjuka stämning och sitt Pittsburg-besläktade visuella upplägg aspirerar det lummiga, vänliga hiptserparadiset omedelbart på plats på topptiolistan över amerikanska favoritstäder och det säger inte lite, för där trängs bara monumentala klassiker. New York, LA, New Orleans, Austin, Miami, Chicago, Memphis…




* * *
Konstig grej i Oregon 1:
Man får inte tanka själv. Det är lag på att mackarnas egna biträden måste assistera vid pumparna. Det har jag bara upplevt i en annan delstat: New Jersey.
Konstig grej i Oregon 2:
Man får , verkar det som, inte svänga till höger vid rött. Det har jag har upplevt i en annan delstat: New York
* * *
Det är verkligen komiskt mycket hipsterskägg i Portlands gatubild, i all synnerhet i pulserande Pearl District.
Men som någon konstaterade redan för något år sedan:
Det är snälla och sympatiska hipsterskägg här ute – inte bara assholes, som i en omskriven stadsdel i New York….
* * *
Ibland finns det inget godare blaskkaffe än det man tillreder om morgonen – innan nästa etapp genom filmen där ute – gör på den lilla bryggare som finns på nästan alla amerikanska motellrum.
Det smakar USA.

* * *
Kalifornien…jag har aldrig tidigare kommit in ”uppifrån” och sett de vidsträckta slätterna och bergspassagen norr om San Francisco och Sacramento, men det känns direkt att vi kommit in i The Golden State.
Marken är frodigare, solskenet mer guldskimrande och själva luften mättad med mer tro på livet än någon annanstans.
Så är det ju också , sedan de första pionjärerna började streta västerut, det här som alltid varit själva målet.
Fronten längst bort.
Löftet vid den andra oceanen.




Den gyllene staten indeed.
* * *
Nu ruvar vi en natt i frapperande värmebölja i Corning, två och en halv timme norr om The Bay Area.
Imorgon spinner de där hjulen som nyss rullade på andra avenyn ut på Golden Gate och sedan uppför San Franciscos galna backar.
Jag längtar efter att höra mistluren på Alcatraz, ute i bukten, råma ödsligt i dimman en sen natt…