Det går ju inte att veta säkert, men detta kan mycket väl vara det första blogginlägg en svensk någonsin suttit i Huber Heights, Ohio och skrivit.
Hit, till vad som inte verkar vara mycket mer än ett klassiskt amerikanskt kluster av hotell och bensinmackar och snabbmatsrestauranger strax öster om Dayton, hann jag första dagen under det som ska bli the mother of all roadtrips.
Det tog, med några stopp och lite rusnings- och regnkaos i centrala Columbus, bortåt elva timmar – och det var, precis som väntat, mest en transportsträcka.
Det är det enda – och då menar jag enda – trista med att inleda en coast-to-coast-odyssé i New York.
Man får vänta på att det händer något.
När man väl baxat sig ut från Manhattan väntar bara New Jersey och därefter ett Pennsylvania som aldrig tar slut och inget annat har ett erbjuda än skog och väldiga rullstensåsar. Skogen är imponerande tät på sina ställen, men äh.
Jag vill ha vidsträckta slätter och såna kör man ut på först i just Ohio.

Å andra sidan:
Det handlar inte primärt om var resan går.
Det handlar om att vara på väg.
Att befinna sig i rörelse.
Att stäva västerut.
Euforin i bröstkorgen när jag äntligen fått ut hyrbilen – en majestätisk, röd Terrain, mind you – packat bagageluckan full och med Hal Ketchums ”Mama Knows The Highway” på dånande volym i föredömligt biffiga högtalare styr ut på Jersey Turnpike…den liknar inget annat.
Jag har försökt många gånger men aldrig riktigt lyckats förklara varför den här sortens resor är som religiösa upplevelser för mig, men det handlar om ett slags frihetskänsla som i alla fall jag inte lyckats hitta någon annanstans, i något sammanhang.
Vägen är ett heligt löfte, bilen en evig möjlighet och däckens sång i vägbanans skarvar den vackraste jag vet.
Samtidigt är det ju bakom en ratt, på väg genom de anonymaste delarna av exempelvis Ohio, jag menar att man på allvar suger essensen ur The American Experience.
Jag har ju den böjelsen också.
USA är mitt livs stora kärlek och jag dyrkar hela idén – för det är ju en idé, och ett fenomen, i minst lika hög utsträckning som det är ett land – om Amerika som Elisabeth Taylor dyrkade Richard Burton
Och det är verkligen inte bara det självklara – Manhattans skyline, den röda sanden i södra Utahs öken, Sunset Boulevard i skymningen… – som får pulsen att rusa.
Även det jag hör andra beskriva som fult och billigt är levande poesi i mina ögon.
En sliten strip mall utanför Somerset i central Pennsylvania. En öde billboard – på vilken någon låter meddela att ”Jesus is real – utefter Intertate-70 i Ohio. Stänkskydden som smattrar i däcken på en metalliskt blänkande 18-wheeler som dundrar förbi i högerfilen. De oändliga majsfälten, de grönvita vägskyltarna , de flottiga baseboll-keporna på de magra gubbarna som under tidiga kvällen sitter och läppjar på blaskig Coors Light på Roosters i Huber Heights medan basboll-lagen Cincinnati Reds och Chicago Cubs gör upp på stora tv-skärmar ovanför baren….


Närmast?
Tja, Kansas City – mytisk metropol jag aldrig riktigt utforskat – är ett första, tänkt stopp.
Men jag vet inte när jag kommer dit, det får bli när det blir.
För hur var det Karin Boye sa?
Nog finns det mål och mening med vår färd, men…ja, ni vet.
* * *
Jag kommer inte att skriva här varje dag – då blir det ingen semester alls.
Men när andan faller på kommer ny rapport.
Vi hörs då.