Dagarna i New York följer alla samma mönster just nu – som alltid i början av fruktade juli.
Först är det soligt och hett och ångande fuktigt och vi stånkar våta av svett fram i den stillastående, dallrande luften.
Sedan, framåt sena eftermiddagen, kommer massiva molnformationer – några rent apokalyptiska i sin hotfullt svärtade skepnad – stävande från nordväst och till kvällen utbryter oerhörda åskstormar.



Det är verkligen inte vilka urladdningar som helst. Det är skådespel som får de mest spektakulära rockshower att likna enkel friluftsteater och jag sitter ofta förstummad i min fönsteralkov på 48:e våningen och gapar.
Blixtar tjocka som St. Patrick-katedralens pelare slår ner i nya Freedom Tower längst ner på öns sydspets och ögonblicket senare dånar majestätiska kanonader i ravinerna mellan skraporna över hela Manhattan. Sedan slår nästa ner i Empire State Building, på betydligt närmare håll – till ackompanjemang av ny, ännu högre knall och plötsligt öppnas himlen och ett slagregn lika bibliskt som det Travis Bickle drömmer om i ”Taxi Driver” sköljer gatorna rena från skit. Därefter går molnen så lågt att jag efter ett tag inte ser någonting genom fönstren, men blixtarna – och dånet – kommer allt tätare och till slut är det som att sitta på en nattklubb där discjockeyn har lite för stor fäbless för stroboskopeffekter.
Mellan varven träffas mitt eget hus – 55 våningar högt – direkt också. Vi har förstås åskledare – och ett och annat blixtlås! – så det är inte farligt men det sjunger till ordentligt i hela skrapan och direkt efteråt sticker en omisskännlig doft av svavel i näsborrarna.
Då skulle det vara skönt med en thunderbuddy av den sort Mark Wahlberg har i filmen ”Ted”…


Man kunde ju tro att explosiva utbrott av den sorten skulle rensa luften och jaga den kvävande fuktigheten på flykt och några timmar sent om kvällarna är det faktiskt hyggligt friskt och behagligt där ute. Man kan andas, man behöver inte byta skjorta efter varje promenad.
Men morgon därpå börjar det om på nytt. Solen stiger på en molnfri himmel, fukten återvänder och temperaturen stegrar oavbrutet – tills de olycksbådande molnen tornar upp sig på andra sidan Hudson River igen.
Det är summer in the city och bara att vänja sig vid.

* * *
Igår hade åskmolnen dock vänligheten att ta en night off, antagligen för att orkanen Arthur svepte förbi ute i Atlanten under dagen; vanlig åska är skraj för den sortens monster.
Men stan fick avnjuta en rätt imponerande ljus- och ljudshow ändå.
Det var ju 4th of July och Macy’s smällde av sitt årliga Independence Day-fyrverkeri (a’ 40 000 pjäser, enligt uppgifter i lokal media) , den här gången föredömligt nog i East River, i höjd med Brooklyn Bridge, varmed den här bloggen hade formidabel vy från vardagsrummet.




Som det heter i en Springsteen-låt om samma högtid i en gammal badort lite längre söderöver längs Jersey-kusten:
Sandy, the fireworks are hailin’ over Little Eden tonight
Forcin a light into all those stony faces left stranded on this warm July
Down in the town, the circuit’s full of switchblade lovers, so fast, so shiny, so sharp
As the wizards play down on Pinball Way on the boardwalk way past dark
And the boys from the casino dance with their shirts open like latin lovers on the shore
Chasin’ all them silly New York virgins by the score
* * *
Ja, som synes:
En liten comeback i New York-bloggen.
Det har den gångna våren varit så intensivt i den andra bloggen – den som som handlar om NHL-hockey – att det helt enkelt inte funnits tid att skriva något här, i alla fall inte av acceptabel kvalitet.
Men nu är planen att det det ska bli mer aktivitet – dock inte nödvändigtvis från New York.
Jag åker på en fem-sex veckor lång road trip över kontinenten, med start på måndag, och tänkte avlägga rapporter här, om inte varje dag så i alla fall mellan varven.
Åk gärna med.