Det har gått snart två veckor sedan bloggen rullade in på Manhattan efter en sex veckor lång roadtrip över kontinenten och jag har hunnit bli grundligt påmind om varför detta är hemma och platsen där alla resor självklart ska sluta.
Nej, jag ljög inte under de där milen mellan kusterna. Jag älskar alltihop där ute – med religiös glöd. De oändliga majsfälten i Indiana. Raksträckorna genom North Dakota. Mäktiga Black Hills bortanför Mount Rushmore. San Franciscos backar. Det mytiska skimret på Sunset Boulevard. Den röda öknen i södra Utah. Den sinnliga fukten i New Orleans…
Likafullt:
New York är bäst.
Det kan vara lätt att glömma när man är här för länge och mot allt förnuft börjar ta Metropolis för givet, men när man varit borta ett tag och återvänder drabbar det unikt uppseendeväckande och upphetsande här vid Hudson-flodens mynning ut mot Atlanten med full kraft igen.
Bara här pulserar dygnet runt en energi så knastrande elektrisk att varje andetag och varje promenadsteg blir en rungande kick.
Bara här är det urbana landskapet, med sina raviner av skrapor som glöder i skymningen, lika hisnande som allt den store skulptören i den inbillade himlen utfört på egen hand, exempelvis i nyss omhuldade Monument Valley.
Bara här framstår själva staden på samma tydliga sätt som en organism i sig, som ett levande väsen som vibrerar och skälver och pyser och ryker och frustar och väsnas av egen kraft.
Bara här är, känns och ser det ut som det låter när Frank Sinatra höjer en tonart i ”Come Fly With Me”, som när Bronx-tjejerna i The Chantels hoppas på ett ”Maybe”, som när Lou Reed står i gathörnet, suitcase in his hand, som när Suzanne Vega tar en kaffe på Tom’s Diner och som när Jay-Z och Alicia Keys känner sig brand new i the bright lights.
Jag är mycket tacksam att jag får uppleva det som om det – nästan – vore första gången igen.









* * *
Det kan vara svårt att hålla sig, men vissa klassiska New York-upplevelser måste sparas och avnjutas i spridda skurar – på sikt.
Eljest blir ju inget kvar.
Därför var det först förra våren, när Kristian kom på besök för sista gången, jag genomförde jungfrupromenaden över Brooklyn Bridge.
Därför är det också först nu jag tar mig ut till Peter Luger – klassiskt stekhus med anor från 1880-talet, beläget i Brooklyn precis på andra sidan Williamsburg Bridge.

Det visar sig vara precis som jag föreställt mig när fellow köttvurmare genom decennierna febrat om långa sittningar vid de rustika borden – och som när Tony Soprano under en sedlärande utläggning för Christopher Moltisanti klagade över hur han som nyligen ”made”, ung man tvingades ta notor Richie Aprile och Feech LaManna och andra äldre familjemedlemmar skickade upp mot astronomiska nivåer på just Luger.
Miljön är genuint old school och robust, servicen spelat brysk och butter – det ska VARA så på riktiga amerikanska stekhus – och köttet, i över ett sekel egensinnigt nog serverat i uppskurna bitar, suveränt. Inte fullt lika suveränt som på Sparks, Keens och Wolfgang’s – topp 3 biff-shangrilas på Manhattan om ni frågar mig – men ändå.

Bäst av allt:
Efteråt sitter jag i ett taxibaksäte med nervevad ruta och den ljumma kvällsluften fladdrar i kalufsen när vi dundrar ut på bron och Manhattan tornar upp sig i all sin kvällsglittrande väldighet mitt i synfältet.
Det är sådana ögonblick som stannar kvar för evigt
* * *
Ingen verkligt knäckande värmebölja av klassisk ”Do The Right Thing”- och ”Kojak”-kaliber hann utbryta innan jag styrde ut genom Jersey-spenaten i början av juli och de som stannat kvar meddelar att det aldrig riktigt blev någon heller.
Det har, med New York-mått mätt, varit en mild sommar.
Skönt, tycker de flesta – men många är samtidigt lite besvikna över att de inte fick uppleva åtminstone någon natt när det känns så där som att hela stan bara ger upp, slår sig ner på en trappavsats, torkar pannan med baksidan av handen och sen sitter där i bara linne med en kall Miller Light i pappåse och är foxy.
* * *
En annan sån klassisk NYC-upplevelse som återstår är en helikopter-flight över Manhattan – företrädesvis nattetid.
Det vore verkligen nåt.
Men ett dylikt äventyr kommer bara genomföras om harige Per – som kan få svindel bara av att titta ner i slasken – tillåts sänka en martini eller två först…
* * *
Det är svårt att beskriva och ännu svårare att fånga på bild, men det är nåt alldeles särskilt trolskt i New York de här sensommarkvällarna.
Nåt med hur de gamla gatlampornas dovt gulaktiga sken får det varma mörkret att tjockna och börja skimra i den vådliga lummigheten.
Att promenera mellan de imposanta townhouse-längorna på en öde gata på Upper East Side nattetid, eller längs vinda och buckliga Great Jones Street mellan Bowery och Lafayette, är mer filmiskt än någonsin just nu.



* * *
Nu pågår det Labor Day Weekend och därmed är den amerikanska sommaren officiellt över.
Känns såklart lite dystert – särskilt som det gick så förbluffande snabbt i år, för visst gjorde det väl det?
Nå, här kan vi trösta oss med att september och oktober tillsammans med april och maj är de allra bästa av New York-månader. Värmen dröjer kvar, men blir mjuk och vänlig och sen kommer dofterna och färgerna och promenader längs hela 34:e gatan för de första hockeymatcherna på Madison Square Garden
Så nästa gång en utflykt tar slut – och det är alldeles snart, ett plan går inom kort över Atlanten – kommer det vara ännu mer fantastiskt att återvända hit.
Till det allra bästa.