Well there she sits, buddy, just a-gleaming in the sun
There to greet a working man when his day is done
I’m gonna pack my pa’ and I’m gonna pack my aunt
Im gonna take them down to Cadillac Ranch…

Ja, äntligen.
Cadillac Ranch.
Jag har längtat dit så länge kärleken till den amerikanska vägen brunnit i bröstkorgen, men först nu får jag se miraklet.
Det är en sällsam installation, bestående av tio gamla, graffiti-sprayade Cadillacs till hälften nergrävda i den frodiga jorden på en åker längs Interstate 40 väster om Amarillo i norra Texas.
Den som vill inte bara får fylla på med egen graffiti. Det uppmuntras. Sprayburkar ligger utslängda överallt i den bruna åkern. Det är ett work in progress som kokar under den obarmhärtiga Texas-solen.
Riktigt vad Chip Lord från arkitektgruppen Ant Farm ville ha sagt när han för 40 år sedan skapade sin lätt provocerande pjäs – så apart, så out of the elements, i dessa lantbrukstrakter – men alla mina förväntningar infrias.
Det är så coolt.
Det är så själfullt.
Det är så mycket Americana-porr






* * *
Det är besynnerligt, men man vet alltid exakt när man kommit till Texas.
Jag har aldrig varit högst upp i norr, på det som kallas både the high plains och the panhandle, och tror att det ligger för långt från hjärtat för att Lone Star-stämningen ska kunna bli lika autentisk och förtätad som i Dallas eller Fort Worth eller Austin eller San Antonio.
Men så fort New Mexico är korsat – sorry ”Breaking Bad”-fans, jag bara passerade Albuquerque den här gången… – och delstatsgränsen passerad är det som att jag kör rakt in i en Waylon Jennings-dänga.
Allting – själva vägen, landskapet, luften, sättet de väldiga Texas-flaggorna häver sig i vinden – är plötsligt lite större.
Lite mer bredbent.
Lite bräkigare.
Lite mer oblygt.


Det där var aningen skrämmande vid första mötet. Det är ju lätt att få för sig att det finns något hotfullt i en attityd som bland annat kommer till uttryck i parollen ”Don’t mess with Texas” – välexponerad på billboards utefter vägarna genom den väldiga delstaten.
Men vad det lider lär sig alla med minsta receptionsförmåga att det bullriga och chauvinistiska kompletteras med betydligt mer betagande egenskaper.
Som värme.
Innerlighet.
Generositet.
Vänlighet.
Själ.
Oerhörda mängder själ, till och med.
Som Doug Sahm – min absoluta favorit-texan, vid sidan av T-Bone Walker, Ann Richards, Buddy Holly, Beyonce, Lyndon B Johnson och Waylon Jennings – sjöng:
You just can’t live in Texas, if you don’t have lots of soul.
Den sanningen tycker jag vidimeras när jag gör mig en glad afton på Big Texan i den ständiga boskapsdoftens Amarillo.
Big Texan är ett slags hybrid av roadhouse, dancehall, stekhus och museum, mest känt för en grotesk biff a’ 72 ounces, vilket motsvarar ungefär 2 kilo.
Trycker man in sig den på mindre än en timme är den gratis – och det är det många som gjort – men nej tack.
Jag tar en betydligt blygsammare Top Texas Sirloin och den smakar förstås som himlen. Texas och kött, det är som Bordeaux och vin.
Sedan sitter jag med en Lone Star-öl – en sån som etiketten alltid glider av när det blir fuktigt – intill jukeboxen i baren och bara har det bra.
Ett äldre par – han i Stetson-hatt, hon i brokig långklänning – dansar lite trevande till George Straits ”Amarillo By Morning”.
Några välvuxna truckers på barstolarna intill sänker bourbon-shots och skrattar så det rister i hornen på det uppstoppade tjurhuvudet på väggen ovanför ölkranarna.
Tre cowboys i 80-årsåldern, två med gitarrer på magarna och en med ståbas i släp, stapplar förbi och frågar om vi har någon låt vi vill att de ska spela för oss, men just då kommer Steve Earles ”Copperhead Road” på jukeboxen och dansgolvet fylls av ungdomar som smäller med bootsen i parketten i en yster linedance.
Samtidigt hörs tjut av glädje inifrån den stora matstalen, och två kvinnliga bartenders gör en high five innan de sveper varsin tequila.
God Bless Texas, står det på en plakett vid toaletterna.
Ja, jag kan bara hålla med.
Gud välsigne Texas.








* * *
Idag, torsdag, var det exakt en månad sedan jag styrde ut på andra avenyn på Manhattan och inledde den här expeditionen genom the land of milk and honey.
Det känns nästan som ett annat liv, i en annan tid.
Men resan fortsätter.
Nu åker vi down dixie.