Det är high noon i Monument Valley. En örn högt uppe i himlen ger ifrån sig ett skri som ekar olycksbådande i ravinerna. Svettdroppar tränger fram i pannan i den tryckande hettan. Och jag drar….
Men inte, som John Wayne brukade göra just i den här röda sanden, efter revolver.
Jag drar efter andan.
Det är så förbluffande vackert och majestätiskt i Monument Valley, i skarven mellan nordöstra Arizona och sydöstra Utah, att jag inte kan annat.
Ja, jag älskar Grand Canyon också. Och Badlands i South Dakota. Och Yellowstone. Och Wine Country i Kalifornien. Och broarna över mexikanska golfen ner till Key West.
Men jag tror att detta underverk slår allt, jag tror det är det mest betagande stycke americana som överhuvudtaget finns.
Bland bråddjupa raviner i en öken som redan i sig själv är hänförande så det räcker, skjuter röda och bruna klippformationer, bergknallar och regelrätta massiv upp mot de vita cumulusmolnen – som naturliga skulpturer gestaltade av Gud själv.
Inte för inte ligger Valley of The Gods, som bara nås via en knölig grusäg, vägg i vägg och ingår i samma giv – precis som Mexican Hat lite längre norrut.
Att komma körande genom det här veritabla konstverket, att vistas i denna dramatiska prakt, är som att se Ry Cooders gitarrslingor i soundtracket till ”Paris, Texas” ta fysisk form.
Jag blir, precis som när jag hör det albumet, alldeles tyst. Det är nåt som rör allra längst in…
Mina futtiga bilder ger såklart ingen rättvisa, men titta ändå.









Vägen på sista bilden – och den första, högst upp – är förresten den Forrest Gump befinner sig på när han, skäggig som en hel The Band-organist, berättar för sina joggande lärjungar att han inte vill springa fram och tillbaka över kontinenten längre.
Det var också här de mest bedårande scenerna i ”Thelma & Louis” – den ultimata roadmovien vad mig anbelangar – spelades in.
Och John Ford, vilda västern-regissören framför alla andra, åkte hit för nästan alla sina största klassiker .
Det är verkligen inte svårt att förstå varför
* * *
Jag hade inte ens hört talas om Monument Valley när Virtanen hade godheten att ta mig hit under vår längsta odyssé sensommaren 1998.
Han visste precis vad jag vill ha, rattade ut vår cheva i sanden så jag fick alla panoraman i rätt sorts hisnande vinkel, spelade Van Morrisons ”Into The Mystic” på stereon och slog mig leende på axeln och sa:
– Vad säger du, gamle gosse?
Jag kunde inte säga nåt då heller, det var bara…mindblowing.
Sedan tyckte min ciceron från Motala att vi borde stanna på ett motell vid Mexican Hat och över en bourbon eller två ta in en vad som borde vara en solnedgång för historieböckerna , men jag var av oklara skäl nervös över ödsligheten och såg passiv-aggressivt till att vi åkte vidare och till slut hamnade vi istället i Tuba City.
Jag kör förbi detta Tuba City när jag nu, sexton år senare, för första gången återvänder till guds egen dal och ger mig själv en örfil, för Tuba City visade sig vara ett gravt misstag.
Det eländiga lilla samhället låg – och ligger vad jag vet fortfarande – i ett torrlagt county.
Där gick alltså inte att dricka– någonting.
Ridå monumentale.
Vi var unga på den tiden och rundade nästan undantagslöst av våra magiska dagar på vägen med några drinkar, ibland rentav rena sjöslag. Sedan vaknade vi som torpeder morgonen därpå och störtade oberörda vidare.
Det går verkligen inte längre, ska jag köra dagen efter somnar jag stilla till Letterman på motell-tv:n vid midnatt, eljest orkar farbror inte.
Men då…ångesten i Tuba City.
Den var for real.
Jag försöker nu kompensera den sexton år gamla fadäsen genom att fråga efter rum på The View, ett flådigare hotell inne i själva nationalparken.
Där har alla rum enligt uppgift balkong ut mot de mest sensationella Thelma & Louise-miljöerna och något säger mig att en solnedgång – och en soluppgång! – där kan förändra livsåskådningar.
Men det är fullt – resten av sommaren.
Så jag får, för andra gången, åka från en av världens vackraste platser och sitter i skrivande stund istället i ett varmt, något trådslitet motellrum utanför Albuquerque i New Mexico.
Men livet, och resan, går vidare.
Nu är frågan, apropå samma Virtanen:
Is This The Way to Amarillo?
Svar: Ja, det är det.