God said to Abraham ”Kill me a son”
Abe said ”Man, you must puttin’ me on”
God said ”No”, Abe said ”What?”
God said ”You could do what you want, Abe, but the next time you see me comin’, you better run”
Well, Abe said ”Where do you want this killin’ done?”
God said ”Out on Highway 61”

Till mig har Gud inget sagt, men I want some driving done och då störtar jag precis som bibelns Abraham ut på Highway 61 (jodå, jag vet att den påstådda episoden ägde rum i ett annat promised land; erfarenheten har lärt mig att det är bäst att påpeka dylikt…)
Det är ju, i sträckningen från Memphis ner genom Mississippi-deltat, inte bara vägen Bob Dylan använder som metafor i sin pyramidabla klassiker.
Det är också The Blues Highway, intimt förknippad med de som lämnade fattigdom och vedermödor nere i Mississippi för att fästa odödlig blues på tejp i Memphis och Chicago; Muddy Waters, John Lee Hooker, Howlin Wolf, Sister Rosetta Tharpe, Robert Johnson, BB King, Mississippi John Hurt…the whole lot.
Dessutom leder Highway 61 rakt in i hjärtat av dixieland, in i det djupaste av the Deep South. Memphis hinner inte mycket mer än försvinna i backspegeln förrän jag är omgiven om vidsträckta bomullsfält, jättelika plantager och små hukande samhällen där väderbitna karaktärer med halmhattar sitter i gungstolar på gistna, vinda träverandor och parerar den kvalmiga hettan med små handfläktar.
Det är som en film.
Igen.
Men just den här filmen är alldeles extraordinärt suggestiv, exotisk och hypnotisk.
* * *
I höjd med Clarksdale får Gud konkurrens om herraväldet över Highway 61 – vad mig anbelangar en mycket större ikon än uttjatade Route 66.
Där korsar den nämligen Highway 49 och det var där där, i vad som är känt över hela världen som The Crossroads, Robert Johnson sålde sin själ till Djävulen får att få bli världens bästa gitarrist.

Djävulen är inte på plats när jag stannar och jag vet inte riktigt om jag har något jag vill köpslå med honom om.
Det skulle i så fall vara ett löfte att få fortsätta köra bil på the american highway i all evighet…
* * *
En annan som inte syns till är Morgan Freeman. Han äger klubben Groud Zero, granne med The Delta Blues Museum i Clarksdales lilla, tysta downtown, men behagar alltså inte visa sig när jag är där och äter en enkel men satan så god bbq-macka.
Inte spelas det någon musik heller, det är måndag och Clarksdale andas ut efter vad som tydligen varit en vild festival under helgen.
Fast det gör inget.
Den autentiskt rustika, slitna, risiga miljön gör att bluesen hörs ändå.
Ett klagande munspel, en rå gitarr som låter som någon rasslar med rostig kätting, ett hest rosslande om a spoonful of love.
Oh yeah.






* * *
Det är åtminstone tio grader mildare i Mississippi än det var i Mojave Desert för några veckor sedan.
Men den här hettan känns ändå betydligt tyngre och mer pressande.
Det är fukten.
Så monumental.
Den får det vi brukar klaga på i New York att framstå som frisk fjälluft.
Jag får trösta mig med att jag inte behöver vara ute i solen och plocka bomull…
En dag står jag, med svetten rinnande i pannan och mosquitos stora som talgoxar surrande runt hjässan, vid Stovall Plantation – eller Stovall Farms, som det mindre störande namnet lyder idag – och känner mig yr.
Det är omtumlande på så många plan.
Det var här Muddy Waters jobbade som ung man, innan han blev världsberömd hoochie coochie man – och det gamla timmerskjulhan bodde i finns att beskåda för de blues-aficionados som åker på pilgrimsfärder i bygden.
Han hade garanterat inte roligt, men fick i alla fall någon form av ersättning, om än aldrig så liten.
Ett sekel tidigare, fram till inbördeskrigets slut på 1860-talet, var det slavar som gick ute i samma fält och plockade all förbannad cotton.
Slavar!
Stulna i Afrika och fraktade som djur till dessa gudsförgätna trakter för att jobba ihjäl sig i solen, utan lön, utan några som helst rättigheter – och passade det inte tog Massa fram piskan.



Jag kommer att tänka på vad Peter Kadhammar skrev i en kolumn i våras om hur det på platser där vedervärdiga förbrytelser begåtts mot människor – i hans exempel Visegrad på Balkan – hänger kvar en känsla av olust flera år och decennier och sekler senare.
Så är det vid Stovall Plantation också.
Och när jag i den förtätade skymningen kör de smala småvägarna tillbaka in mot Clarksdale – i en bil med Massachusetts-skyltar och allt, en goddamned yankee från nord på villovägar bland bomullsfälten! – tittar jag oavbrutet i backspegeln och förväntar mig att jag när som helst ska en rostig pickup-truck närma sig, hastigt, som i Alan Parkers ”Mississippi brinner”…
* * *
Nu har jag styrt vidare söderut, ner genom Louisiana, över träsk där stackmolnen i ännu blodigare kondens reser sig som veritabla torn mot himlen, och landat i självaste New Orleans.

Här tänkte jag, åtminstone i ett par dygn, ägna mig åt annat än att skriva. De har kall Abita Amber i baren på The Spotted Cat och alldeles strax ska ett ungt brassband börja spela på den lilla scenen…
Men fortsättning följer.