Efter några dygn i Las Vegas börjar jag navigera österut igen.
Motvilligt.
Det finns saker jag längtar efter att få uppleva på vägen tillbaka hem också, inte minst i the deep south, men ändå.
Det strider mot Amerika-romantikerns instinkter att köra i österled.
En roadtrip i USA ska alltid gå i västlig riktning.
Go west, lyder ju credot.
Det är själva idén med den här sortens resa, dess filosofiska grund, axiomet ur vilken religionen bakom ratten springer.
Åt andra hållet?
Då åker man bakåt i tiden, både bokstavligt och symboliskt.
Å andra sidan väntar New York längst där borta, på randen till den gamla världen, och jag har efter en månad här ute börjat längta lite efter fuktiga sensommarkvällar på Manhattan med goda vänner.
Vegas?
Ja, det blir alltid lika i den här absurda, groteska, smaklösa, omöjliga lekstugan för vuxna som vägar bli just vuxna.
Ena kvällen, när tärningarna rullar som de ska och vi runt borden på Wynn highfajvar i frejdig och innerlig vänskap ända in i gryningen, är det roligaste platsen i världen.
Nästa, när Fru Fortuna bara är en elak häxa och inget alls fungerar, vill man bara instämma med Stu i ”The Hangover”:
– Somebody outta burn this place to the ground.
Här är en liten bildkavalkad från staden där tiden inte finns, arkitekterna får göra precis vad fan de vill, isen klirrar i glasen dygnet runt och även heltäckningsmattornas mönster sägs vara framtagna med hjälp av beteendevetare och får offer som undertecknad att söka sig längre in i kasinot och spela mer.
Som DeNiros Ace Rothstein säger i ”Casino”:
– The trick is to keep them coming back. The more they play, the more they lose. In the end, we get it all…