Det vore lätt att tro att en ung Bjurre bara suggererade sig till överdrivet storslagna intryck när han, full av romantiska föreställningar och febrig kärlek till historien och myterna, kom till Memphis de första gångerna i början av 90-talet.
Men nej.
Förnimmelserna är desamma när jag nu, i betydligt mer grånat och blaserat skick, återvänder för säkert tjugonde gången.
Det finns verkligen något här – något i stämningen, något i andan, något i själva inandningsluften – som förklarar varför just Memphis är staden där tre av de mest gigantiska musikstilarna föddes och/eller tog form.
Tekniskt handlade det om att detta rent geografiskt var vägskälet där motsatserna krockade och muterade. Stad kollierade med landsbygd, svart med vitt, gudfruktan med köttets lust och fattigdom med löften om guld och i friktionen uppstod – eller snarare antändes och exploderade – blues, rock’n’ roll och soul.
Men att Memphis blev det vägskälet förklaras inte bara av att staden ligger där den ligger, på vägen mellan de bomullsfält den plågade svarta befolkningen lämnat under The Big Migration och de industrialiserade nordstater resan gick mot.
Som sagt:
Det finns något här i den sävliga, solkiga, slitna sydstatsmetropolen.
Honung i luften, guldskimmer i ljuset och skälvande, deepfried själ i den tunga fukten.








”Last train to Memphis, you ought to take that ride, feel something new, that you never knew, existed in your deep inside”, som Bobby Charles förklarar i ”Last Train to Memphis”.
Kanske kommer trolldomen – för det är trolldom , goddammit – från vattendraget som utgör stans pulsåder.
I den fantastiska dokumentären om Muscle Shoals – hålan i grannstaten Alabama med söderns mest mytomspunna inspelningsstudios – säger en klok kvinna att alla platser där odödlig musik skapats har stark koppling till vatten.
Liverpool, New Orleans, Chicago, Nashville, New York, Mississippi-deltat, Borlänge (häpp!) – och Memphis.
Här rinner ju den mest sägenomspunna av alla floder trög, lerig och majestätisk rakt genom stan.
Och visst:
Om man kör ner till Riverside Drive och sätter i sluttningen ner mot Mississippi och bara kontemplerar en stund, då hör man ju.
Då känner man.
Då förstår man.


* * *
Jag har blivit dagvill under fem veckor och inser inte att Elvis Week – den årliga, veckolånga festival som kulminerar med ett fackeltåg upp till graven på Graceland på dödsdagen 16 augusti – pågår när jag kommer till stan.
Åh, Elvis Week.
1997, 20 år efter lokalpressen konstaterade att ”A lonely life ends on Elvis Presley Boulevard”, var jag och Virtanen – ständigt denne Virtanen, broder och mångårig kompanjon på vägen – här och bevakade evenemanget och bodde en hel vecka på magnifika Peabody.
Livet har bara vid fåtaliga tillfällen varit lika roligt.
Vi gjorde reportage i och runt Graceland, träffade fans – inklusive han ”svenske Elvis” Åberg – intervjuade Scotty Moore, bevakade look-a-like-tävlingar och gick på konserter där Lisa-Marie med hjälp av bisarra jätteprojiceringar sjöng duett med pappa.
Sedan hade vi odödliga kvällar med Börje Lundberg och Sten Berglind, Expressens utsända veteraner, på Beale Street och, framförallt, i den imposanta Peabody-lobbyn.
Jag är på Peabody nu också och sitter i samma lobbyn – rummet ”där den amerikanska södern börjar” – och smuttar på USA:s kanske mest odödliga dry martini.
Det är betydligt lugnare den här gången och jag saknar mina vänner. Ekot från deras skrattsalvor för 17 år sedan har klingat av. Men det finns något vackert och förtrollande även i den här stillsamheten.
Miljön är ju fortfarande bedårande, pianisten som sätter sig vid den vanligtvis självspelande flygeln (jo, faktiskt) framför en intagande ”Memphis in June” och jag får för några ögonblick för mig att klockan just ringt nere på den gamla Cotton Exchange i kvarteret intill och att de mjuka sofforna fylls av gentlemän hämtade från Tennessee Williams-draman och med sig charmiga southern belles och kvällen har bara börjat…





* * *
Naturligtvis LÅTER musik bättre i Memphis också – i synnerhet musik med lokal anknytning – och att rulla fram längs gungande Union Avenue, eller köra förbi gamla Stax-studion på McLemore Avenue, med rätt sorts sånger i stereon är som att hålla ett privat väckelsemöte på hjul.
Den knastrande glöden i Carla Thomas ”Gee Whiz” intensifieras ytterligare, järnmalmen i Johnny Cashs röst i ”You Tell Me” blir ännu sotigare, svänget i Sam & Daves ”Soothe Me” är hårdare än titan, Staples Singers kommer närmare gud än nånsin i ”Take Me There”, Big Star gnistrar som en stjärnhimmel ute i deltat i ”The Ballad of El Goodo”, urkraften i drottningen Memphis Minnies uråldriga ”Moaning The Blues” stoppar tiden och den gamle lastbilschauffören de hyllar uppe på Elvis Presley Boulevard låter verkligen som the king.
Det är honungen i luften…

* * *
Det finns skuggor i Memphis också. Mörka minnen. Spöken som går över Mulberry Street utanför gamla Lorraine Motel, nu USA:s nationella Civils Rights-museum.
Där, på balkongen utanför rum 306, föll Martin Luther King död ner i april 1968, skjuten av James Earl Ray från byggnaden på andra sidan Mulberry.


Att det hände just här var lika lite tillfällighet som att Memphis blev den amerikanska populärmusikens Jerusalem.
Sida vid vid sida med den mångkultur som genererade så mycket magiskt och odödligt var detta en ond plats, där de rasistiska Jim Crow-lagarna hade stort folkligt stöd och flera av medborgarrättsrörelsens blodigaste slag stod.
Spåren från den inte alls särskilt avlägsna tiden finns kvar, som något outtalat men påtagligt.
Det är en del av paradoxen down dixie.
Jag skrev något liknande om Texas, men motsägelserna är ännu tydligare i den djupa södern.
Trånsynthet, fördomar, paranoia och reaktionär elakhet går så ofta hand i hand med gästfrihet, värme, charm och djupt besjälad vänlighet.
Jag lyckas aldrig greppa de omständigheterna – men slutar aldrig försöka.
* * *
Man ska egentligen aldrig försätta chansen att se Jungle room, men på grund av Elvis Week är det för mycket folk just nu, jag orkar inte göra Graceland-touren igen.
Men jag hänger i grannskapet ett tag, studerar de passionerade pilgrimerna och köper ytterligare lite fåniga souvenirer jag inte behöver
Vid muren, den ständigt nerklottrade, kommer jag att tänka på hur Bob Woodruff i mästerliga ”The Year We Tried to Kill The Pain” berättar att han och hans hjärta under ett besök i ungdomen ”climbed the wall to Graceland, we made love there on the grass…”
Det går att förstå lockelsen.







* * *
Även för två decennier sedan var Beale Street en turistfälla, men en rätt rolig en.
Nu får den, i alla fall lördagkvällar, systergatorna Broadway i Nashville och Bourbon Street i New Orleans att likna Rivington på Lower East Side i New York.
Men får köa, visa leg och gå igenom security för att ens beträda den lilla stumpen mellan 2nd Street och 3rd street och sedan kommer man till…ja, Gröna Lund för tramsiga coverband.
Sorgligt.
Men söndag kväll är det färre packade glin och coolare stämning och på Blues City Café gör Freeworld – local heroes som spelat med alla från Levon Helm och Dr John till Los Lobos och har en sångare som ser ut exakt som The Dude i ”Big Lebowski” samt en mördande blåssektion – ett set så svängigt, så fullspäckat av oväntade och roliga covers, och så glädjesprudlande att Memphis faktiskt välter under de stora fläktarna i det korrugerade plåttaket.
Plötsligt känns det nästan som att det är på riktigt på Beale Street igen.




* * *
Det har inte bara gjorts otroligt mycket musik I Memphis – det har skrivits sanslöst många sånger OM Memphis också.
The Memphis Rock ’n’ Soul Museum, en av många kulturvårdande institutioner i Tennessee, har på sin hemsida listat över tusen aktstycken som i någon mån handlar om Home of The Blues.
Check it out:
* * *
Och i skymningen, på Peabodys tak, blir luften tjock och tung, det tunna molntäcket skiftar i rosa och där borta rinner Mississippi långsam och majestätisk vidare ner mot deltat och Mexikanska golfen



Memphis forever.