En halvtimme.
Längre behöver jag inte vistas i den blöta, sumpiga Louisiana-kvällen förrän jag fått en rungande påminnelse om varför New Orleans är en stad det aldrig går att sluta längta till.
Jag kliver ur taxin på Frenchmen Street och precis i hörnet vid Chartres Street står en ung, cool, månghövdad brassorkester och håller spontan trottoarkonsert. Där syns två bastubor, någon trumpet, ett par saxofoner, en trumma och tromboner en masse. Den yngste parveln med trombon är på sin höjd tolv, men blåser som om han varit uppe vid Robert Johnsons crossroads i Clarksdale och köpslagit med djävulen.

Det är överlag bra som fan; funky, sexigt, suggestivt och livsbejakande.
Men det är inte bara musiken i sig som utgör erinran om den här oförlikneliga platsens storhet.
Det är fenomenet i sig – att det överhuvudtaget står ett band av den sorten och är coolast i världen i ett dylikt gathörn, på stans mest happening gatstump.
I vilken annan stad väljer de hippaste kidsen att bli fenor på trombon – eller, för den delen, bastuba?
Ingen.
Så är det verkligen bara i The City That Care Forgot.
Men det gäller å andra sidan allting.
New Orleans är en fullständigt unik stad, en vildsint mångkulturell gumbo med helt egen musik, egen mat, egen arkitektur, egen litteratur, egna religiösa trossatser, eget språk, egen doft, egen smak, egen attityd och egna prioriteringar.
Som en bartender jag mötte under mitt första besök, 1992, träffande beskrev det:
– Visst, det är viktigt med ett bra jobb. Men en bra hängmatta är ännu viktigare.
Tonvikten ligger – trots, eller möjligen tack vare, fattigdom, armod, havererad politik och talrika olyckor – ständigt på det goda och lustfyllda i livet.
Musik.
Alkohol.
Dans.
Mat.
Jisses, dom äter till och med ostron till frukost. Inte som något slags gimmick. Utan för att…ja, det är ju så sinnligt och härligt och gott.
Och när dom är ute på kvällarna och vill gå vidare från en bar till en annan behöver de inte stressa i sig senaste beställningen. De bara häller över det de har kvar av sin Ambita Amber i en plastmugg – alltid tillhandahållen på bardisken – och tar med sig ut.
Det skulle en svensk utskänkningsbyråkrat se.
Farligt?
Jovars, men som en annan jag träffade under det där jungfrubesöket för drygt två decennier sedan rådde:
– Tänk inte på det som USA:s farligaste stad. Tänk på det som Karibiens tredje säkraste….
* * *
För några inlägg sedan satt bloggen på sluttningen nedanför Riverside Drive i Memphis och hörde den stora floden sjunga.
Well, här är hon igen.
Mississippi – på väg ner genom södra Louisianas träsk och våtmarker och ut i Mexikanska golfen. Ännu slöare, ännu mäktigare – och med ännu mer förföriska sånger invävda i strömmarna.
De sångerna har local heroes som Louis Armstrong, Mahalia Jackson, Fats Domino, Professor Longhair, Irma Thomas, Louis Prima, Little Richard, The Meters, Neville Brothers, Dr John, Allen Toussaint, Wynton Marsalis, Trent Reznor, Lil’ Wayne, gotlänningen Anders Osborne och Frank Ocean oavbrutet gjort till sina och tagit ut i världen.


Här har The Mighy River, med sina förgreningar genom bland annat fattiga Lower Ninth Ward, emellertid alltid varit förknippad fara också. Med katastrof och ond bråd död.
Det var Mississippi som delade ut det förödande slaget när Katrina kom vrålande över gulfkusten i augusti 2005. Enorma vattenmassor orkanen tryckte upp i Lake Pontchartrain – är inte det det vackraste namnet på en sjö någonsin? – norr om New Orleans backade ut genom kanalerna, undermåligt byggda flodvallar brast och en tragedi som sedan dess är en del av vardagens själva kontext var ett faktum.
Och alla vet – det kan hända igen.
Kanske redan den här orkansäsongen – om bara några veckor, i värsta fall.
Dom som ansvarar för sånt säger visserligen att flodvallarna – absolut oumbärliga i en stad belägen flera meter under havsnivån – är säkra nu, men det sa dom innan Katrina också, och ingen tror dem.
Det är helt enkelt en del av given i Big Easy.
Hotet är alltid närvarande, den potentiella undergången finns ständigt i bakhuvudet.
Kanske är det just därför dom som bor här är så besatta av lust och njutning och good ol’ times.
Kanske är det också därför dom utvecklat sådan fäbless för voodoo…
* * *
Som sig bör äter jag hela resans mest oförglömliga middag på Commander’s Palace uppe i overkligt lummiga, intagande Garden District.
Maten – inte minst en kittlande het gumbo – är sanslöst god och miljön, ursprungligen från 1880-talet, som hämtad direkt ur Tennessee Williams våtaste fantasier.
Om jag nånsin ska rekommendera en restaurang….well, there it is.
Bruncherna på Johnny’s Po’ Boys i the quarters är betydligt enklare, för att inte tala om billigare, men nästan lika goda.
En Po’Boy – i princip en new orleansk baguette med fyllning – på rökt andoullie-korv och friterade ostron gör för smaklökarna vad Huey ”Piano” Smiths ”Rockin Pneumonia and the Boogie Woogie fFue” gör för öronen, vad filmen ”The Big Easy” – med Dennis Quaid och Ellen Barkin – gör för ögonen och vad John Kennedy Tooles ”Dumskallarnas sammansvärjning” gör för skrattmusklerna.
* * *
Dåvarande borgmästaren Ray Nagin blev världsberömd och på sina håll hyllad som hjälte de mardrömslika dygnen efter Katrina-katastrofen.
Well, för några veckor sedan dömdes samma Ray Nagin till tio års fängelse för korruption.
Absolut ingen är förvånad.
Det är så det brukar sluta för lokala makthavare.
Ingenstans – inte ens i New Jersey ­– är politiken mer korrumperad än i Louisiana och New Orleans. Här bestämmer the good ol’ boys – och de gör det med hemliga handslag, och tjocka kuvert, över kalla drajjor i the backrooms.
Och vanligt folk får finna sig i att bli blåsta – gång på gång på gång.
Igen:
Det är förmodligen därför de äter ostron till frukost, dansar till Dr Johns ”Wrong Place Right Time” och sänker Mint julups till gryningen på Spotted Cat.
* * *
”Do you know what it means to miss New Orleans” , frågar Satchmo i ett av sina allra största nummer.
Ja, jag gör ju det – och tills nästa gång tänker jag titta på de här bilderna.
















* * *
Nu sitter jag i Tallahassee i Floridas så kallade Panhandle (ja, samma Tallahassee som i Freddy Cannons ”Tallahassee Lassie” – förfinad av förträffliga Flamin’ Groovies några decennier senare) , i tråkiga Eastern Time Zone för första gången på sex veckor , och förbereder mig för slutetappen hem till New York.
Det bär emot och jag ska dra ut på det så mycket jag kan, men snart är det här över.