Går botten ur tillvaron kan man alltid bli en desert rat.
Såna ser man, på håll, när man tar bakvägen från Palm Springs till Las Vegas, över Yucca Valley och sedan ensamma 247:an via Lucerne Valley ut till Barstow och vidare in i Nevada.
Mitt ute i torr, het öken, mil från närmsta samhälle, ligger enskilda gårdar utslängda bland kaktusar och joshua-träd.
Som på måfå.
En här, en där.
Ofta är det bara skjul, med fasader som vind och sand deformerat, och tak den obarmhärtiga solen blekt nästan helt vita.
Utanför står en dammig pickup-truck och på ett stängsel av ståltråd hänger en skev skylt som meddelar att trespassing är förbjuden.
Där bor, har jag upplysts om under tidigare resor i samma trakter, människor som kallas just desert rats.
Det är genuina eremiter.
Enstöringar.
Såna som tröttnat på världen och bara vill vara ifred. Från allt och alla.
Tanken är inte alldeles oattraktiv…
Tills vidare nöjer jag mig dock med att köra genom dessa råttors solitära värld på vägen mellan två av den västerländska civilisationens mest happening oaser.
Det är magnifikt.
Jag är långa stunder helt ensam på den skrovliga, tvåfiliga landsvägen och blir, som en desert rat light, helt slukad av isolationen, av ödsligheten, av den påträngande, alltomfattande öknen. Den är som havet under en atlantkryssning. Det finns inget annat. Bara öken.
Vid ett stenröse några minuter norr om Johnson City – ett samhälle bestående av fem-sex hus – stannar jag och går ut i det stora tomma.
Sanden knastrar under skosulorna, vinden viner bland klippformationerna och det sjunger liksom till i de gammaldags telefonstolparna intill väggrenen. Annars hör jag ingenting. Tystnaden dånar.
Det är lätt att förstå att de då unga medlemmarna i Rolling Stones blev betagna när Gram Parsons – givetvis följeslagare på stereon under den här sträckan, han dog ju till och med här ute – back in the day tog dem till ett likadant stenröse i Joshua Tree National Park på andra sidan Yucca Valley för att hjälpa dem att…hm, vidga vyerna.
Mina vyer är dock vidgade så det räcker och inte vill jag invänta den skymning salig Gram såg som särskilt helig, för då ylar coyotes över vidderna samtidigt som skallerormarna, i takt med att den ohyggliga temperaturen sjunker, börjar skallra i buskarna.
Så jag hoppar in bakom ratten och kör vidare, glad över att jag fick motorolja bytt i Palm Springs och har gott om vatten i kabinen, för här ute vill man inte bli strandsatt – allra minst utan just vatten. Då kan det vara över. Snabbt.
Till slut, efter att ha kommit ner på de plattare ”basins” som i förhistorisk tid måste varit sjöbotten, når jag Barstow – klassisk knutpunkt längs gamla Route 66 – och majestätiska Interstate 15.
Jag har sagt det förr och säger det igen:
När jag checkar ut får de som finns kvar gärna sprida min aska i de enorma sluttningarna ner mot I-15:s spikraka raksträckor genom Mojave, helst någonstans mellan Baker – ett slags torftig portal till Death Valley där det alltid är overkligt hett – och delstatsgränsen.
Jag älskar den vägen, och det landskapet, som jag älskat mycket få saker i livet.
















* * *
Nu ska jag ut i det här absurda vansinnet och vispa igen.

Tärningen är – bokstavligen – kastad och den här gången sker det, I’ll turn out they’re fucking lights…