End of the line, folks.
Efter sex veckor, drygt 1616 mil (10043 miles, för att vara exakt), 36 delstater och tre oceaner styr jag in genom Lincoln Tunnel och ut på Manhattan igen.
Det känns stort.
Att komma hem ska ju vara en schlager – och vilken schlager är mer överdådig än den som heter New York?
Men det är lite vemodigt också.
Det här har varit en episk resa, den mest magnifika jag upplevt – och egentligen vill jag ju inte att den ska ta slut. Egentligen vill jag ju alltid sitta där ute på en raksträcka genom North Dakota, höra däcken sjunga sin suggestiva serenad i skarvarna och ha en styrofoam-kopp svagt kaffe i hållaren vid växelspaken.
Blir det aldrig tråkigt när du är själv och allt, frågar vänner av sociala konventioner.
Jo, det är klart.
Vissa dagar är långa, vissa motellrumskvällar onödigt ensamma och vissa sträckor så enahanda att inte ens Gram Parsons kan ge dem rätt sorts skimmer. Jag minns till exempel en väldigt lång etapp på tvåfiliga vägar genom norra Arizona och New Mexico när det inte alls kändes som det skulle. Naturligtvis var det då jag fick ett stenskott i vindrutan också.
Men de få stunderna av tristess och tungsinne följs alltid av ögonblick som, vad mig anbelangar, ställer själva livets mening i blixtbelysning
Som när himlen i Idaho blir tjock och stillastående och färgas brandgul just som Mark Knopflers förtätade gitarrslinga i Dylans ”I and I” fyller hela rymden.
Som när den bleka, nästa vita vägbeläggningen på lederna runt Jacksonville liksom börjar gnistra i Florida-solen.
Som när jag stannar för att tanka på en Shell-mack i västra Arkansas, kliver ut och får en regelrätt örfil i plytet av hetta, fukt och förföriska dofter från en bbq-grill nånstans i närheten.
Som när skymningen faller i den täta vegetationen på I-95 under den sista maratontrippen hem till New York och allting blir så trolskt och vibrerande i twilight-ljuset att jag får lov att säga som Springsteen i sången om Tom Joad:
The highway is alive tonight.
Det var den många, många gånger under de här veckorna och jag glömmer det aldrig.
Nå, nu är det över och jag tvingas skiljas från min närmaste vän den här sommaren – min röda GMC Terrain. Han står sedan idag hos Hertz på 48:e gatan och pustar ut. Men sicken stridshäst. Han behövde tvättas i LA – för då hade han mosat en miljon insekter mot grillen på slätterna i norr och att åka omkring i skitig bil i La La Land är som att gå med lera i ansiktet på andra ställen – och han behövde få oljan bytt i Palm Springs. I övrigt gick han som en klocka. I drygt 1600 mil.
Jag tackar honom.
Och jag tackar er som åkte med här i bloggen, det var roligt att ni ville läsa.
Vi gör snart om det igen.
Jag har redan börjat titta på alternativa vägar, från New York till Rocky Mountains och vidare till San Diego och sen hela I-10 till El Paso och Texas och…ja.
The highway kommer att vara alive då också.