Åh, en liten roadtrip igen.
Från Fort Lauderdale till Tampa, via Alligator Alley.

Alligator Alley korsar södra Florida, från Atlanten i öst till Mexikanska golfen i väst, över The Everglades och heter som den heter för att…ja, det finns mycket alligatorer där ute.
Jag ser ingen, bara skyltar som varnar för denna särskilda Florida-variant av den bibliska ormen i paradiset, men blir – om jag får vara så lustig – biten ändå.
Att köra bil här nere är en alldeles särskild upplevelse, helt olik samma slags resor genom öknarna i väst eller över de oändliga slätterna i the heartland.
Det är något unikt med det skira, tidvis nästan pastellfärgade ljuset, med den vitblekta asfaltsbeläggningen och med dofterna av salt, ånga, vått gräs och fuktskadad cement som ständigt tränger in genom luftkonditioneringen.
Just längs Alligator Alley, för det mesta sparsamt trafikerad, får landskapet i alla fall så här i januari en rent technicolor-artad ton och jag låtsas för några ögonblick att jag är Michael Corleone när han kommer till The Sunshine State för att möta Hyman Roth i ”Gudfadern 2”, för är det någon gång jag sett Floridas specilla nyans fångad perfekt är det i de scenerna.
Senare sträcker sig I-75 norrut längs den underskattade västkusten, förbi juveler som Naples – där jag och Pontus Höök satt igenom orkanen Wilma hösten 2005 och fick lära oss vad power verkligen är – och Fort Myers och Sarasota och till slut till downtown Tampa, i all modern och förment luxuös prakt så öde och vemodigt i skymningen.