New York upplever just nu en ”deep freeze”, säger dom på tv-nyheterna.
Tell us about it.
Exakt som det ser ut på den här bilden, från Bryant Park i hjärtat av Midtown, känns det – hela tiden.

Och det slår ju aldrig fel:
Så fort det blir januari är det som att stan slås i osynlig, stelfrusen, rostig kätting och varje gång man går ut genom dörren vrids den kättingen åt och skär djupt in i tunn, blek hud.
Jo, för oss med vinterfobi är januari förstås en plåga överallt.
Men som alla vet som besökt de här nejderna denna tid på året är det något alldeles särskilt skoningslöst med New Yorks köld.
Termometern behöver inte ens visa på särskilt skräckinjagande gradantal. När det som under somrarna känns som tryckande fukt förenas med de isande vindbyarna från New York Harbor – vid Hudson-flodens mynning – uppstår ett slags meteorologiskt fenomen som förklarar precis varför Paul Simon i ”The Boxer” sjunger att han önskar att han var nån annanstans ”where the New York City winters aren’t bleeding me”.
Men jag stannar för det mesta kvar, för…tja, det är, trots allt, nånting med det här också. Nånting som ingår i, och fullbordar, New Yorks förföriska storhet.
Den mytomspunna röken som stiger ur gatorna blir tjockare och står liksom stilla i kylan.
Ljuden får, i all sin kakafoniska skränighet, en dämpad och dov och varm klang i det påbylsade myllret på sjunde avenyn.
Floderna flyter tröga och svarta runtom oss, som i en hotfullt lockande Joseph Conrad-fantasi.
Dofterna – ibland den förnimmelse som sätter sinnena i mest frenetisk rörelse – skärps och förvrids och tar mig tillbaka till de första, förstummade promenadstegen på Lexington Avenue vid den helt omvälvande Manhattan-debuten vintern 1989.
Och på vissa öde, stillsamma gator alstrar det underligt gulnande skenet från gatlyktorna , framförallt när snön ligger kvar, ett solkigt, romantiskt skimmer som får det att kännas som att man befinner sig inne i ett svartvitt Robert Frank-fotografi från 50-talet.





Jag blir så betagen att jag härmed utfäster ett litet löfte:
Det ska bli dagliga uppdateringar i den här bloggen framöver.
Långtifrån alla inlägg kommer att vara långa, tvärtom lär de ofta bara bestå av en bild eller ett låttips eller några få meningar, men ambitionen är ett gjuta nytt liv i ett forum där det av olika skäl varit stiltje alldeles för länge.
Så välkommen till New York-bloggen – på nytt.