Ett kallt regn faller i den tidiga söndagskvällens skymningsdunkel och jag vet att det är en gammal klyscha, men det stämmer ju.
Ingenstans blänker vätan så snyggt och suggestivt som i Manhattans buckliga asfalt såna här gånger.
Det ser ut som att flytande elektricitet rinner nerför avenyerna och själva udden i den hisnande urbana stämningen skärps till rent ”Blade Runner”-klimax.



Fler borde vara ute och beundra skådespelet, kan man kanske tycka, men det är som sagt ett kallt regn, precis på gränsen till snöblandat, så New York – som dessutom sett det förr – håller sig inomhus.
Det finns fotbollsmatcher att se som avgör vilka som ska spela Super Bowl om två veckor, biograferna visar Oscar-nominerade filmer alla vill se innan galan i Hollywood i slutet av februari och om inte annat är det rätt skönt att ligga hemma i soffan med arton söndagssektioner New York Tims och slappa inför den mördande arbetsveckan.
Men jag står under ett rött paraply på andra avenyn och låtsas vara en karaktär i en sjabbig Ed McBain-deckare.
De tunga dropparna smattrar i paraplyduken, taxibilar plaskar genom jättepölar som bildas kring gatbrunnarna och genom imman som täcker fönstren vid kvartersbutiken på andra sidan gatan syns bara konturerna av kunder som rör sig mellan hyllorna.
I asfalten fortsätter det blänka förföriskt som inget annat.