Jaså, det blidde ingenting av ”tidernas värsta snöstorm”?
Vilken chock.
Inte för att vara sån, men som framgår av det här lilla aktstycket från i söndags kväll hade jag det på känn.
Det är ju lika varje gång.
Så fort en nor’easter-storm börjar sjuda ute i Atlanten blir alarmisterna på amerikanska väderkanaler upphetsade som One Direction-fans och innan vi vet ordet av står New Yorks borgmästare i en tjock tröja på tv och talar om världens förestående undergång.
Sen kommer det lite snö och mer är det inte med det.
Det är svårt att frigöra sig från känslan att samtiden blivit lite…löjlig.
New York har alltid ansatts av snöstormar om vintrarna – utan att tunnelbanan behövt stängas av, utgångsförbud utlysas och butikshyllor tömmas i hamstringspanik.
Nu blir politikerna ängsliga supernannys åt oss vid minsta tecken på besvär – och bommar igen hela stan fast det inte behövs.
Den sortens fåniga överdrifter är rätt farliga också.
Skriker myndigheterna ”Vargen kommer!” för många gånger lär det bli svårt att mobilisera nödvändig vaksamhet när verklig fara hotar.
Det har vi redan sett exempel på under andra typer av stormar.
Hösten 2011 satt vi alla och väntade på den stora apokalypsen, för det var så meteorologerna och dåvarande borgmästaren Michael Bloomberg, i ohelig allians, hade beskrivit orkanen Irene, som stävade uppför östkusten just då.
Den förväntade katastrofen slutade i ett antiklimax den med – det kom några regnstänk, sedan kunde en besviken Anderson Cooper ta av sig vindtygsjackan och meddela att molnen ovanför CNN:s kris-center i Battery Park hade börjat spricka upp – och konservburkarna vi likt galna milismän i South Dakotas skogar bunkrat upp med stod oöppnade kvar i våra skafferier, som påminnelser om vilka mesproppar vi är.
Ett år senare kom Sandy – och då skrattade många new yorkers bara åt det uppskruvade tonläget hos samma domedagsprofeter…
Okej, visst – det är ett moment 22 för de lokala politikerna.
They’re damned if they do and damned if they don’t, som man säger här.
Tar de för lätt på ovädren får de kritik för bristande beredskap om kaos utbryter efteråt och överreagerar de, som i söndags och måndags, hånas de för det.
Men för deras, och alla andras, skull tycker man ju att det borde gå att hitta ett mellanläge mellan axelryckning och undergångsvisioner.