En grå, disig och likafullt råkall dag har övergått i kväll och jag sitter ensam på min diner och dricker kaffe som smakar precis som polisstationen i ”Spanarna på Hill Street” såg ut.
I båset intill karvar en annan ensam man i en philly cheese steak-macka och lite längre bort, vid entrén, sitter ytterligare en framåtböjd över en New York Post.
På tv:n ovanför bardisken är ljudet nerdraget , men en panel verkar diskutera basketlaget Knicks patetiskt värdelösa säsong. En bus boy torkar tyst av ett bord med en stor trasa och den senige managern, Lou, har de små glasögonen på nästippen när han lätt hummande tar emot en delivery-beställning på telefon.
Själv tittar jag på den larmande strömmen av kvällstrafik på andra avenyn och tänker på just ingenting alls.