Det finns några omvälvande ”firsts” i livet, såna som förändrar en människa i grunden och lever kvar i minnet för alltid.
Som första kyssen, första konserten, första alkoholruset, första natten i första egna hemmet och första ni-vet-vad.
Här är en till:
Första gången i en taxi i New York.

För att åka taxi här, i en äkta yellow cab, är nånting helt annat, betydligt större, än att åka taxi någon annanstans i världen.
De skrikigt gula droskorna är en del av myten, en omisskännlig markör i själva NYC-väven, en sådan ikonisk symbol alla känner igen från filmer och tv-serier och sånger och romaner och därför förknippar med New York på samma sätt som alla också förknippar Empire State Building, graffiti-sprejade tunnelbanevagnar, Frihetsgudinnan och Frank Sinatras insjungning av ”New York, New York” med världens omhuldade huvudstad.

Själv gjorde jag min jungfruresa en typiskt svinkall januarieftermiddag för 26 år sedan.
Jag och min gamle vän Ulf Thuland (legendariskt typograf-geni på Dagens Industri, tillika konstnär världen borde ha upptäckt för länge sen) hade en timme tidigare landat på på JFK – med gamla TWA, om jag inte minns alldeles fel; åh tänk att dom fanns och flög direkt på Stockholm! – och krånglat oss genom immigration och tull och efter en huttrande halvtimme i kö utanför terminalen knölade vi in oss i baksätet på den första Yellow Cab vi sett i våra oskyldiga liv och bad att få bli körda till Halloran House på Lexington och 49:e
Det var en rent metafysisk sensation bara att plötsligt få veta hur det luktade i en New York-taxi. Hur baksätet kändes att sitta i. Hur det lät när taxametern slogs på. Hur det såg ut genom det solkiga plexiglaset som alltid skilde passagerare och chaufför åt på den tiden. Hur den mjuka fjädringen fick hela bilen att gunga på väg ut i gyttret av avfarter vid JFK.
Chauffören förvandlades förstås omedelbart till Travis Bickle – den odödliga Robert DeNiro-karaktären i ”Taxi Driver” – i min fantasi och när han styrde ut oss på Long Island Expressway, på väg in mot Midtown Tunnel, kändes det som livet äntligen hade börjat.
På riktigt.

Just Travis Bickle-referensen är för övrigt helt central. Det var med Martin Scorseses ”Taxi Driver” New York-taxin fick sin verkliga lyster och blev ett populärkulturellt fenomen med samma edge som ett punkband på Bowery eller en streethustler på 42:nd Street.
Än idag kan jag tycka att det är en särskild kittling att ha Bernard Herrmans epokgörande soundtrack i lurarna under nattliga färder norrut längs åttonde avenyn, gärna förbi sunkiga Port Authority Bus Terminal och upp mot Hell’s Kitchen.

Det New York Scorsese porträtterade då, 1976, finns förstås inte längre – och ärligt talat är inte taxiväsendet inte lika coolt idag heller.
Så sent som 1989, när jag och Thuland debuterade i betongdjungeln, var New York fortfarande en rätt hård och depraverad stad med beryktade stadsdelar de flesta undvek, även på Manhattan, och de som körde taxi hade en rätt tuff image.
Man föreställde sig att det krävdes…balls, liksom.
Jag minns särskilt en bjässe som en sen natt plockade upp oss utanför B-bar i hörnet Avenue B och 7:e gatan, där man då stod och trampade rätt oroligt tills man upptäckte en gul Crown Victoria med tänd lampa på taket.
Han såg ut som en Sons of Anarchy-biker, med långt hår och skägg och en morrade uppsyn som skulle skrämt Jack Nicholson i ”The Shining”. Han hade slagit ut det obligatoriska plexiglaset mot baksätet och satt helt öppet, nästan som för att provocera. Men i utrymmet nedanför passagerarsätet stack också skaftet till ett basebollträ tydligt fram…
Åt honom sa man var man skulle – och sen var man tyst, jag garanterar.
Den sortens karaktärer syns inte till längre.
Dessutom har själva bilarna blivit mer osexiga.
Den verkligt klassiskt rundade checker-varianten som Travis Bickle rattade runt medan han satt och drömde om ett bibliskt regn som skulle skölja gatorna rena från synd hade försvunnit 1989, men de majestätiska Crown Victoria-schabrak och Chevrolet Caprice-diton som dominerade helt vid det laget hade rätt sorts feeling de också. Det kändes som man klev in i ett ”Kojak”-avsnitt när man satte sig i dem.
Idag finns alla möjliga varianter, från regelrätta minibussar över stadsjeepar till små Toyota Prius-kojor.
De känns emellanåt något o-new yorkiga, om man säger så
Å andra sidan är många av dem hybrider och därmed miljövänligare och jag gillar såväl utrymmet som den, bokstavligt, förhöjda känslan i SUV-versionerna.
Och alldeles oavsett är New York fortfarande en magnifik taxistad.
Om man kommer upp på lite höjd och får utblick över avenyerna – som från mitt vardagsrumsfönster… – ser man gult överallt.

Ändå kan det, särskilt vid vissa tidpunkter, vara fullständigt omöjligt att hitta en ledig bil (och när de är lediga lyser alltså lampan på taket, som i större delen av världen. Det är sånt man tror att alla vet, men tydligen inte – både här och i Stockholm står folk och vinkar som galna efter upptagna taxibilar med lampan släckt. Hur kan man inte känna till något så elementärt?).
Problemet är, bland annat, gamla sedvänjor som säger att skiftbyte måste äga rum exempelvis 17.00.
Då är efterfrågan på taxibilar i allmänhet som allra störst och i en så hängiven marknadsekonomi som den vi har här kan man tycka att tillgången borde korrelera, men icke. Under sena eftermiddagen står vi där på Lafayette, i hörnet av Spring Street, med dagens shopping-skörd i tunga kassar och tittar förgäves efter tillgänglig brännare…
Och inga insändarstormar i världen hjälper, New Yorks taxinäring är notoriskt stoisk i sin ovilja till förändring.
När den lokala myndighet som reglerar branschen – och det med betydligt stramare tyglar än i den svenska vilda västern – för några år tvingade ägarna att installera teknik för kortbetalning höll det på att bli generalstrejk. Först efter stenhårda förhandlingar och regelrätt krig i media upphörde New Yorks taxiväsen att vara en ren kontantbusiness.
Men därifrån till att lägga skiftbytena till rimligare tidpunkter är steget uppenbarligen omöjligt långt.
Nu har vi å andra sidan fler alternativ när det kniper, i form av tjänster som Uber.
Den sortens bilservice finns ju i Stockholm och Göteborg också, men har blivit en braksuccé här.
I love it.
Plötsligt är det som att alla, med några knapptryckningar på telefonen, har egna privatchaufförer – och allt dras direkt från kortet, inklusive dricksen.
Samtidigt:
Det finns fortfarande inget som slår den alldeles vanliga taxiresan.
Sent en ångande sommarnatt, när rutorna är nervevade i en skranglig gammal Caprice som störtar fram längs FDR Drive i alldeles för hög fart och den avgasblandade sältan från East River fyller hela bilen, är chauffören återigen Travis Bickle och när du lutar dig tillbaka i baksätet och stirrar upp mot de gulaktiga ljusen som svischar förbi i kalejdoskopiskt virrvarr i bakrutan kan du nästan höra honom väsa:
– All the animals come out at night….

By the way – man sitter alltid i baksätet.
Och man dricksar.
* * *
Nu ska jag ha några dygns minisemester och har lovat mig själv att inte ens titta åt datorn under tiden.
Så föresatsen att uppdatera här varje dag spricker – men bara för en kort stund.