Den handlar om något helt annat. Mid-life crisis, kallas det väl. Känslan av att plötsligt finna sig stående mitt i livet och undra hur i hela friden man hamnade här – och vad hände på vägen hit, egentligen?
Men likafullt:
För mig känns Talking Heads ”Once in a Lifetime”, från 1980, ofta som den ultimata New York-låten.
Det neurotiska, otåliga, elektriska, hotfullt påträngande och samtidigt sexigt svängiga David Byrne (själv en new yorker av samma extremgenuina sort som Woody Allen, Paul Auster och Leonard Bernstein) och hans då helt nyskapande orkester fångade i den flippriga ljudbilden – så ÄR det här.
Så känns vardagen på Manhattan.
Så låter det där ute.
Och med just de klangerna i lurarna under en promenad nerför södra Broadway i skymningens twilight-ljus är det som att alla monstermetropolens karaktärsdrag – det brusande, hetsiga, kaotiska och, på samma gång, ohejdbart, lustfyllt optimistiska – förstärks ytterligare.

Samtidigt är ju den centrala frågan i Byrnes ultimata klassiker en som sannerligen går att ställa när livet levs i just New York.
How did I get here?