Ja, det var ju det i söndags.
Oscar Night.
Det är ännu en sån inofficiell amerikansk högtid – och får åtminstone delar av nationen att stanna mitt i steget.
Inte tillnärmelsevis lika stor som Super Bowl.
Men ändock.
Stor
Jag brukade förr om åren fira den på Elaine’s – som jag skrivit utförligt om här – och tycker sedan dess att det nästan inte finns något mer omistligt
Entertainment Weekly hyrde för en kväll in sig på den mytomspunna Upper East Side-saloonen och ställde till med vad man kallade östkustens mest glamorösa Oscar-party.
Jag hade såklart inget där att göra egentligen, EW bjöd bara in den typ av högdjur som av en eller annan anledning inte kunde vara i La La Land, men Elaine själv fick några biljetter att dela ut till sin ”familj” och visste ju vad jag var för slags stargazer så hon gav alltid en till mig.
Det var en sällsam upplevelse att behöva ta sig in i sitt vardagsrum via röda mattan och bli ivägschasad av fotografer som inte ville att det skulle stå några okända svenskar i vägen när Jane Fonda eller Liev Schreiber klev ut i strålkastarskenet.
Innanför entrén väntade ren magi. Hela lokalen hade fått en ny lyster, luften darrade av Askungen-på-bal-på-slottet-förtrollning – och stargazern i mig fick definitivt sitt lystmäte.
En gång , 2009 var det väl, stod jag skuldra mot skuldra med Chazz Palminteri – ni vet han i ”A Bronx Tale” och ”The Usual Suspects” – i trängseln i baren just som Sean Penn fick motta manliga skådespelarpriset för ”Milk”.
– Har du träffat Sean, frågade Palminteri som om jag var något slags Joe Hollywood, den billiga kostymen till trots.
– Great man. This is so well-deserved.
Jag mumlade något gutturalt ner i min drajja och tänkte att det här blir nåt att ringa hem till Virtanen och berätta om.
Nå, det var då det.
Elaine finns inte längre och jag blir aldrig bjuden på så fancy fester.
Nu får jag sitta hemma i soffan och titta istället.
Men jag gillar det med.
Det är nåt med den där glamouren, med glittret och med den air av upphöjd, overklig lyx Hollywood försöker förföra oss med som inte går att värja sig mot.
Verklighetsflykt förstås.
Men vi kan behöva andhål av eskapism när världen ser ut som den gör.
Jag tror dessutom den är en viktig, integrerad del av själva den amerikanska drömmen – och den drömmen är ju min religion.
För övrigt är jag glad att ”Birdman” vann – men hade varit lika glad om ”Boyhood” gjort det.
Två storartade filmer, bägge två.