Så blir det plötsligt lite, lite varmare och nederbörden upphör och man åker upp till Central Park för en lördagspromenad och även den mest inbitne vinterhatare måste tillstå att det är rätt tjusigt där inne i den sällsamma stillheten.



Besökarna är nästan lika många som under en sommarhelg, men stämningen på de skottade gångarna betydligt mer rofylld.
Det är som att den dämpade, dova akustiken snötäcket frambringar får till och med bullriga new yorkers att sänka rösten och röra sig lite försiktigare
Eller så är det den lätt vemodiga känslan av ”off season” som mildrar det kollektiva temperamentet – och samtidigt förstärker det overkliga i att det mitt i den infernaliska storstadsanarkin kan finnas en dylik oas av lugn och frid.
Sjön vid klassiska restaurangen Boathouse är täckt av is och ekorna turisterna vispar runt i under somrarna ligger uppradade upp och ner på strandkanten, karusellen i lekparken i sänkan på södra västsidan står tyst och övergiven och på stora gräsmattan hörs inget annat än en vind som sliter lite i skyddsnätet runt baseboll-anläggningarna.
Det är egentligen bara vid isbanan Wollman Rink längst söderut, där glada skridskoåkare valsar runt till Paul Simons ”Me and Julio Down by The Schoolyard” i skuggan av Central Park-skraporna när skymningen faller, som det verkligen händer nånting.

Att det inte dröjer mer än någon månad innan alltihop exploderar och blir en hemingwaysk moveable feast – att vi snart ligger i gräset och solar, sitter på picknick-filtar och dricker iste, spelar fotboll och kastar frisbees,spanar in inline-artisterna vid lilla amfiteatern och ser Alicia Keys på summer stage i varm sommarfukt – går inte riktigt att föreställa sig.
Men så är det.
I natt, när lördag blev söndag, gick vi över till sommartid i Amerika – och är bara fem timmar efter er i Sverige de kommande tre veckorna.
Tiden är, äntligen, vår sida.