Söndagskvällen är varm och klibbig och svärmen av människor på trottoaren längs 42:e gatan rör sig långsamt och slött, som i ett försök att absorbera det sista av helgen innan vardagsracet i en av världens mest stressade städer tar fart igen.
På en elektronisk anslagstavla utanför ett Chase-kontor blinkar temperaturen mot oss.
75 Fahrenheit.
Alltså närapå 24 Celsius.
Halv tio på kvällen.



Man hade ju på känn att just det här skulle hända…
Det blev aldrig vår i New York, i alla fall inte på sättet som Jonathan Richman beskriver det i den förtrollade och underbara ”Springtime in New York”.

Det fortsatte vara kallt och rått och ruggigt – och sedan exploderade sommaren direkt, utan att passera gå.
Blommorna på körsbärsträden utanför min entré slog yrvaket ut under en enda varm morgon, vaktmästarna i huset fick hastigt ställa om vårt centrala ventilationssystem från värme till air-conditioning och människorna där ute i kaoset bytte i praktiken direkt från täckjacka till shorts och kjol.



Lite abrupt, kan tyckas..
Men efter den vinter vi just gått igenom – den hårdaste på flera decennier – vägrar jag klaga.
Det är himmelskt att glida med i den sega söndagskvällslunken i bara skjortärmar, känna en rumstempererad vind mot kinderna och se hur stan liksom sträcker ut sig i vällust över att vi har kylan och snön och stormarna bakom oss.
I trapporna runt Bryant Park – stans mest underskattade park – sitter hela flockar i shorts och sörplar på kalla kaffedrycker i jättelika plastmuggar, vid Grand Central Station kommer att gäng tjejer i sina finaste sommarklänningar fnittrande ut genom en entré, redo för en kväll i staden som aldrig sover, och genom de nervevade rutorna på en svart stadsjeep som dundrar förbi på den varma, förföriskt blänkande asfalten strömmar Beyonces ”Drunk In Love”.
Det är summer in the city – och det är det på en gång.