En god vän som efter ett decennium i New York flyttade till Los Angeles i vintras kommer under midsommarhelgen tillbaka för första gången och börjar nästan gråta när han inser vad han lämnat.
– Så fort vi kom in på Manhattan med taxin från flygplatsen var det bara som att…vad har vi gjort? Varför flyttade härifrån? Det är ju för fan här man ska vara, flämtar han under en sen middag i larmet och glammet i den fullsatta restaurangen på The Bowery Hotel



Jag har inga svårigheter att förstå reaktionen.
Är man här för länge, utan avbrott, kan det emellanåt hända att man får lätt panik och tröttnar.
På tempot, på stressen, på trängseln, på köerna, på det oupphörliga larmet, på den burdusa attityden, på skrikandet och på trafiken – just nu en särskild utmaning i ”mitt” östra Midtown enär de lokala myndigheterna i sin oändliga vishet bestämt sig för att renovera Midtown Tunnel och därför stänger nerfarten från andra avenyn under helgerna, varpå hela kvarter förvandlas till ett tutande bumper-to-bumper-infernon.


Såna gånger är det lätt att få för sig att det vore mycket behagligare att bo någon annanstans.
I den eviga solens tillbakalutade Kalifornien, till exempel.
Men så åker man på resa och är borta ett tag och kommer tillbaka och det är precis som för min avflyttade vän – varje gång:
Taxin kommer upp ur en tunnel och man ser myllret av människor på Manhattan, känner den organiska pulsen, drabbas av den intensiva känslan av att staden är ett levande väsen i sig själv; bullrande, frustande, jäktande, ständigt ömsande sitt hårda skinn, på väg framåt hela tiden – och det börjar omedelbart sjunga i själen igen.
Vad sa han, kamerman-Tony?
– Det är ju för fan här man ska vara.
Och bortsett från helgernas trafikkaos i just mina kvarter – som inga tillfälliga besökare ändå rör sig i, annat än på väg till LaGuardia och JFK och då kan det i och för sig bli rätt besvärligt, särskilt för den med knappt om tid – är stan dessutom alldeles extraordinärt förförisk just nu.
Vi har sommar och sommaren är het, men inte fullt så bedövande kvav och ångande som den kommer att vara längre in i juli och under the dog days of augusti och att promenera ner längs avenyerna mot downtown en söndagseftermiddag känns helt klichéartat som att vara inne i Louis Armstrons ”What a Wonderful World” och gå.
Det är marknader på avstängda gatstumpar här och en kvintett violinister på en scen där, det är fullsatta uteserveringar som svämmar över och rinner ut på gatorna i Greenwich Village, det är en tjomme som släpat ut en hel jäkla flygel i Washington Square Park, det är en DJ som pumpar Rihanna och The Weeknd mitt på åttonde gatan, det är en evig flod av shoppare som sköljer ner längs södra Broadway och det är gatushower i trapporna vid Union Square, det är rörelse och rytm och liv; så oerhört mycket koncentrerat, sprakande liv.






Ja, Tony, det är här man ska vara.