Och högt där uppe, till ”höger” om Central Park, tornar hon majestätisk och burgen.
Upper East Side.
Med sina Masters of The Universe och sina intellektuella kolosser, med sitt snorkiga snobberi och sin upphöjda smak, med sina aktade privatskolor och sina prestigefyllda kulturella institutioner, med sin Woody Allen och sin Caroline Kennedy, med sina propra Chanel-dräkter och sina skräddarsydda kritstreckssvider, med sina psykiater och sina plastikkirurger, med sina stela stjärnkrogar och sina sobra cocktail-salonger, med sina gossip girls och sina real housewives, med sina gamla pengar och sina ärvda ädelstenar, med sin glansfulla historia och sina aristokratiska myter och sin kollektiva längtan efter en förlorad värld.
Ah, New Yorks eget öfvre Östermalm. Manhattans 16:e arrondissement. Kensington by East River,

I såna miljöer ska vi inte påstå att den här bloggen rör sig ledigt och vant. I don’t belong. Alls. Men Upper East Side är en del av New York, en utomordentligt viktig en, nödvändig att penetrera för att förstå dynamiken i det här komplexa och mångfasetterade sociala experimentet till stad. Så jag åker upp ibland. Tar mig en road titt. Absorberar. Och blir varje gång både förbluffad, lätt skrämd – och lite förälskad.
Som i så många liknande fall finns det – minst – två Upper East Side. Ett geografiskt och ett kulturellt. I geografisk mening ingår allting öster om Central Park mellan 59:e och 96:e, men det egentliga UES – det sägenomspunna, The Great Gatsby-romantiska, riktigt obscent välsituerade som utgör ground zero i Amerikas White Anglo-Saxon Protestant-värld – är begränsat till de tre avenyerna väster om Lexington. Öster om de latituderna är det fortfarande ”fint” och dyrt, men inte på särskilt mycket mer uppseendeväckande sätt än i exempelvis Midtown, Chelsea eller på andra sidan parken, i systerstadsdelen Upper West Side. Andra och tredje avenyerna är längs vissa sträckningar rentav nerlusade av ”vanliga” restauranger och godmodigt stökiga barer som under framförallt helgkvällar frekventeras av högljudda twentysomethings och förvandlas till veritabla partyzoner; rekommenderas besökare som vill uppleva ungt New York-röj men inte nödvändigtvis har lust att förnedras i köerna på klubbarna i Meatpacking District.
Så går det verkligen inte till på Park Avenue. Där finns inga barer och inga restauranger och inga butiker (och vi talar här om norra Park; södra Park, på andra sidan Metlife-skrapan, är något helt annat). Bara strama, stumma rader av väldiga gamla bostadsskrapor av imposant ”pre war”-sort på varsin sida om Manhattans bredaste boulevard.
Man ser inga andra än stans striktaste dörrmän och en och annan uniformerad privatchaufför väntande i en flott town car och som vanlig dödlig känner man sig ofta liten och obetydlig när man promenerar förbi i skuggorna av de hotfulla fasaderna. Vilket förstås är meningen. Det är, ska kreti och pleti veta, no country for poor men.



Inte för inte var det där – i en paradvåning i ett av de där gotiska Gotham City-slotten – Tom Wolfe placerade Sherman McCoy, Wall Street-lejonet som utgör huvudkaraktär i praktverket ”Fåfängans fyrverkeri” och ser sig själv just som Master of The Universe.
Det är här dom bor. Enprocentarna. Finansfurstarna. Industriledarna. Mogulerna, magnaterna och bankirerna.
Det räcker med rätt postnummer – 10065, 10075 och framförallt 10021 är de som gäller – för att kunna göra anspråk på att tillhöra societeten men vissa specifika adresser har mer status än andra och ingen mer så än 740 Park, i höjd med 71:a gatan.


I det palatset, uppfört 1929, bodde Jackie Kennedy som barn och mellan 1937 och 1969 hade John D. Rockefeller – det närmaste vi kommer rojalistisk glans i WASP-kretsar – en 24-rummare (plus tolv badrum…) i samma fastighet. Och det är inga småhandlare som bor där idag heller. Time Warner-bossen Steve Ross, designdrottningen Vera Wang, Blackstone-VD:n Stephen Schwarzman och förre Merrill Lynch-chefen John Thain, en av huvudrollsinnehavarna under finanskrisen hösten 2008, är några. För att att inte tala om David Koch, ena halvan av brödrarparet Koch – de som pumpat in hundratals miljoner dollar i politiska kampanjer för att vrida det amerikanska samhället i konservativ riktning och av vänstern i det här landet betraktas som själva sinnebilden av ondska. Och apropå det tål det kanske att påpekas att Lucifer himself, i Al Pacinos skepnad, bor alldeles i närheten i ”The Devil’s Advocate”…
Det räcker nu inte att vara rik och berömd för få att köpa en lägenhet i hus som 740. Styrelsen – en aningen mer drakonisk motsvarighet till det som i Stockholm kallas bostadsrättsförening – måste ge sitt godkännande och den väger in mer än ekonomiska muskler. Man måste också vara… av en viss sort. Bland de som fått nobben finns Barbra Streisand och Neil Sedaka, vad nu han gjort för ont mer än att sjunga ”Oh! Carol” i aningen för hög falsett.
De borde kanske köpt hundar. Såna – små bjäbbande saker med stamtavla förstås, inga raggiga schäfrar– är det gott om i de här kvarteren och som Gordon Gekko säger i ”Wall Street”, apropå att han hostat upp en miljon för att bli invald i styrelsen för Bronx Zoo:
– That’s the thing you have to remember about WASPs. They love animals, they can’t stand people…
De stackare med sociala ambitioner som inte kommer genom just David Kochs nålsöga kan dock trösta sig med att det finns dyrare våningar att köpa annorstädes. Jo, Johnson & Johnson-arvingen Woody Johnson – som också råkar äga fotbollslaget New York Jets – sålde nyligen sin 740-kvart för 80 miljoner dollar, det vill säga 680 miljoner kronor, och det får ju betraktas som rätt seriösa pengar. Men längre söderut har fastighetsmäklarna det senaste året sprängt 100-miljonersvallen. Det är framförallt i några nybyggda lyxskrapor runt 57:e gatan priserna börjar stiga mot verkligt perversa nivåer.
Men utan att det behöver sägas högt vet alla vad det riktiga Upper East Side tycker om den mer högljudda och skrytsamma extravagans som kommer till uttryck där nere.
Den är lite vulgär. Utan börd. Byggd på vad som lätt föraktfullt betraktas som nyligen erövrade rikedomar. Som i det där smaklösa Beverly Hills på den andra, barbariska kusten…
Det är grejen med UES. Där är pengarna gamla, anorna kopplade till ”den gamla världen” och stilen – är det i alla fall tänkt – diskret.
För oss som aldrig får se insidan av Park Avenue-fästningarna – och bland annat inte kan njuta av de världsberömda konstverk som ryktesvis hänger på väggarna hemma hos pretentiöse Blackstone-Schwarzman, enligt Forbes god för tolv miljarder dollar – blir den självbilden, tycker i alla fall jag, som tydligast på några av gatorna som sträcker sig västerut mot Central Park.
Längs de rofyllda passagerna – där eleganta townhouses står i prydlig givakt utefter renskrubbade trottoarer och utsökt ansade rabatter snirklar sig upp längs de inbjudande trappuppgångarna – dammar de uråldriga europeiska överklassidealen och ”gamla pengar”-stämningarna så intensivt att jag börjar nysa.
Men entréskyltarna intill mer oansenliga sidodörrar på gatuplanet röjer att det för människorna i den här absurda världen finns ett pris att betala också utöver det rent monetära.
Hälften tillhör psykoanalytiker och terapeuter – och hälften plastikkirurger.
Kraven på perfektion är skoningslösa, inga skavanker accepteras, och ibland måste Herr och Fru nobless ta artificiell hjälp. Lite botox här, lite silikon där, plus ett par snitt med kniven – och vips är de redo att visa sig på cocktailpartyn hemma hos John D Rockefellers ättlingar igen.
Sedan får hjärnskrynklare som debiterar sex hundra dollar per timme ta hand om effekterna av eventuella tillkortakommanden, stress och brist på sånt som gör livet värt att leva för de flesta andra.
Ja, ni vet. Kärlek, genuin vänskap, värme, simpla nöjen och det avkopplande i att kunna umgås och ha roligt med människor trots att de inte får perfekt skurna kostymer levererade med bud från Saville Row i London.



Madison Avenue är det kommersiella stråket genom WASP-land – om nu ett så tarvligt begrepp som ”kommersiell” får användas. Butiker så exklusiva att Biblioteksgatan i Stockholm skulle stå med mössa i hand som en dräng i en Vilhelm Moberg-roman om den bara visste trängs med välrenommerade gallerier och femstjärniga restauranger och anrika hotell som Carlyle, känt för att John F Kennedy i en svit just där, as rumor has it, hade sina amorösa eskapader med Marilyn Monroe.
Fältstudier utförs med fördel runt de inrättningarna, för det är i första hand där the locals i all sin högfärdiga och uppblåsta prakt visar upp sig och har man tur får man en vacker söndag se förmiddagssolen gnistra i juveler hängda runt de mest delikata halsar.
Fast inte nu.
Andra halvan av juli och första halvan av augusti är Upper East Side folktomt , för då befinner sig The Masters of Universe och deras grannar antingen i södra Frankrike eller ute i East Hampton på Long Island.
För det är så också:
Upper East Side-aristokraterna inte bara bor i New Yorks dyraste och mest opulenta lägenheter – de äger samtidigt lantegendomar som åtminstone i East Hampton-fallet kostar hundratals miljoner dollar.
Lars Ohly skulle kunna ha en och annan sypunkt, känns det som…
Sedan har vi femte avenyn, närmast parken . Det är själva skyltfönstret. Shownumret. Paradgatan där Upper East Side på rent ekivokt Champs Élysées-vis visar upp sig för världen och låter turister på väg till och från museerna Metropolitan och Guggenheim begapa och beundra och avundas. Vi vet alla att det inte finns någonting i världen som en Fifth Avenue-våning med utsikt över parken – just nu, i den kvalmiga högsommaren, prunkande bortom allt förstånd. Och att drömma kostar ju inget.




I de trakterna – om inte alltid exakt på femte så ofta precis runt hörnet – huserar också merparten av de celebriteter som ger stadsdelen dess livsnödvändiga kulturella cred. Som Joan Didion. Martin Scorsese. Hyllade författaren Jonathan Franzen. Art Garfunkel, utanför vars entré jag och fotografen Linda Forsell en gång satt på stakeout tre dagar i rad enär tidningen hade förhoppningar om att få en kommentar till varför han under spektakulära former hade smitit från en konsert i Sverige (vi gick bom; han dök aldrig upp). Konstnären Jeff Koons. Och Woody förstås. Woody Allen. Han är verkligen ingen WASP, men likafullt Upper East Sides verklige bard. När han fortfarande gjorde filmer i New York utspelades de alltid i hemmakvarteren. ”Annie Hall”, ”Manhattan”, ”Hannah and Her Sisters”, ”Crimes and Misdemeanors”, ”Manhattan Murder Mystery”och ”Everyone Says I Love You” är alla sprakande Upper East Side-skildringar.
Kanske är det tack vare de älskade klassikerna jag ändå är så fascinerad av UES – rungande utanförskap till trots.
Eller så är det bara insikten att det är i kontrasterna New Yorks verkliga magi bor, att något unikt kittlande uppstår när universum så väsensskilda som Queens, Harlem, East Village, Soho, Brooklyn och just Upper East Side tvingas samsas på en så begränsad yta – och att man bara måste leva sitt liv i en stad där Joey Ramone, Vera Wang, Jay-Z och John Kennedy Jr var på sitt sätt är lika viktiga ikoner.