New York-sommaren har plötsligt blivit lite skonsammare, lite vänligare, lite mer inbjudande.
De tre inledande juliveckorna gick det knappt att vistas utomhus – varken dag- eller kvällstid.
Det var lika hett – tidvis upp mot 38 grader – och fuktigt som under det tumultartade Bedford Stuyvesant-dygnet i ”Do The Right Thing” och den enda tänkbara aktiviteten bestod egentligen i att, precis som Rosie Perez i Spike Lees klassiska film, köra ner huvudet i en hink isvatten.
Om jag inte haft a/c:n brummande för full spätta dygnet runt hade jag förmodligen kunnat odla papaya i vardagsrumsparketten.
Men nu:
Det är fortfarande varmt men inte så sanslöst och några välkomna, nattliga åsk- och blixtattacker har åtminstone tillfälligt tömt luften på lite av den fukt som hotar göra alla spritt språngande vansinniga.
Då blir dagarna och kvällarna istället mjuka och sinnliga och livet i Gotham en fröjd.
För bortsett just från att de 38 plusgraderna emellanåt formligen pressar oss ner mot den kokande asfalten är det här en tid när New York visar sig från en av sina mest förföriska sidor.
Många är bortresta, turisterna – om ni ursäktar – relativt få och stämningen för en gångs skull avslappnad. Ja, nästan lite skönt sydstatsslö. Det mördande tempot går inte att upprätthålla i en värme som aldrig helt släpper.
Såna gånger är det, om man nu dessutom råkar vara lite semi-ledig själv, inte dumt att promenera ner till den lilla färjetstationen vid 34:e gatans östra ände, hoppa på East River Ferry och som en annan Plura Jonsson åka med nerför floden.
Bara promenaden dit är en kick, för man måste korsa en komplicerad påfart till FDR Drive – motorvägen som slingrar sig längs Manhattan östsida – och där stegrar den urbana atmosfären upp sig i ett brutalt, skitigt klimax som i alla fall hos mig väcker fantasieggande associationer till ”Flykten från New York”, ”Blade Runner” och solkiga gamla tv-deckare.



Vad gäller båtar i farvattnen runt Manhattan är ju Circle Line – med huvudterminal på andra sidan, i Hudson River i höjd med 42:a gatan – och dess sightseeing-båtar den stora klassikern och jag har inget emot dem heller. Tvärtom, av de mer självklara turistgrejorna – Times Square, Empire State Building, Central Park etc – vill jag rentav påstå att Circle Line-turerna är de kanske mest givande.
Men de går runt hela ön och det känns som ett onödigt stort projekt, så jag löser en billig biljett tills East River Ferry istället.
Det är en regelrätt färja, för new yorkers som behöver ta sig över floden för att komma till jobbet snarare än för turister, och stannar vid fem kajplatser i Queens och Brooklyn innan den når slutstationen Wall Street. De står på bra i de ärstoppsgröna vågorna och vi som står vid relingen i aktern en våning upp får hålla trutarna stängda när vi smattrar in i svallet efter de väldiga pråmarna som ständigt kommer ångande från Long Island Sound, för en kallsup East River-vatten rekommenderas nog inte.
Men en frisk vind fläktar behagligt i kalufsen och vyerna är oslagbara.
På ena sidan tornar Manhattans skyline upp sig och det spelar ingen roll att jag ser den dagligen. Den är och förblir en overklig illustration av det yttersta gränsen för mänsklighetens kreativitet och ingenjörsmässiga förmåga och går inte att se sig trött på.

På andra sidan stannar vi till i Long Island City, i Green Point och både North och South Williamsburg samt intill River Cafe i Dumbo, alla lockande destinationer, och i ett par avsnitt mellan de stoppen passerar vi ytterligare några scenarier som sätter fantasin i rörelse hos den med fäbless för det urbana landskapets skuggsidor.
Igenbommade gamla lagerlokaler ligger sida vid sida med övergivna industribyggnader som sakta vittrar sönder i solen. Rostande rälsspår leder till små varvsdockor där illa medfarna fartyg som seglat under Panama-flagg bara tycks ha blivit lämnade, kanske efter orkanen Sandy för tre år sedan. Mellan två mer obestämda tegelfastigheter, bakom ett trasigt stängsel, skymtar en trång gränd som försvinner upp mot något som skulle kunna vara en – i så fall mycket skum – bar.
Det är som att Ed McBain himself designat kvarteren.
Sedan glider vi in under Manhattan Bridge och Brooklyn Bridge, två andra ikoner som aldrig upphör att blända med pondus och sliten skönhet. Tunnelbanetågen rasslar förbi på Manhattan-brons gnisslande räls och på vägbanorna på etaget ovanför dunkar bilarnas däck oavbrutet dovt och hotfullt i asfaltens skarvar. Återigen: Det är som att vara inne i hårdkokt, kallhamrad storstadsfiktion.

Vid den större färjeterminalen i höjd med Wall Street på Manhattan-sidan är ”kryssningen” över och alla måste gå i land. Där är ett liv och ett kiv, det går båtlinjer åt alla möjliga håll och kanter. Till badstränder i New Jersey och på Long Island, till exempel. Och till Ikea-varuhuset i Red Hook i Brooklyn. Den svenske möbeljätten har faktiskt en egen taxibåt som går dit – och den som köper en bokhylla åker gratis.
Piren intill fungerar som finanskvarterens helikopterplatta. Klockan har just slagit fyra och börsen stängt så det är ett satans väsen från en strid ström av helikoptrar som stångar sig ut över floden. När Wall Streets lejon efter dagens värv ska hem till ägorna i The Hamptons eller Greenwich i Connecticut har de ingen som helst lust att sitta i den helvetiska, stillastående rusningstrafiken på Long Island Expressway. Så, likt Jordan Belfort i ”The Wolf of Wall Street” flyger de istället.
Som dom som säger:
Det man framförallt kan köpa när man har mycket pengar är tid…
Själv kliver jag ombord på East River-färjan igen, lutar mig tillbaka i ett säte på övre däck och far med tillbaka norrut.