Skymningen faller snabbt i Coachella Valley.
Fram till åtta är det, så här mitt i sommaren, dagsljus. Men så fort solen gått ner bortanför väldiga, rödbruna San Jacinto Mountains i väster blir det twilight på en gång – och inom en dryg halvtimme helt mörkt.
Sen sitter jag här uppe i en brant – lika bedårande rödbrun den – och ser ut över dalen och blir förhäxad av ljusen som flimrar och darrar och skälver där nere.

Vad är det för optiskt fenomen? Varför ser det från långt håll alltid ut som att gatlyktor, butiksbelysning och lampor i vanliga fönster just flimrar? Och framförallt – varför är det så lockande? Varför drar det så mycket? Varför känner jag att jag vill dit?
Det är nåt som finns i mitt blod och alltid funnits där. Längtan och rastlöshet och känslan att det alltid är nåt annat, nån annanstans, som kallar.
Men jag tar mig ingenstans. Inte den här kvällen. Istället lutar jag mig tillbaka i solstolen på min lilla altan, lyssnar till cikadornas förföriska sång i mörkret och stirrar upp i stjärnhimlen.
Den ser man inte mycket av inne i städer, särskilt inte New York. Men här ute i öknen går det rentav att ana stjärndjupet. Och snacka om lockande. Det är ju själva evigheten jag tittar rakt in i. Oändligheten. Den stora gåtan…
Månen är uppe också; stor och rund och saktmodig vandrar den över himlavalvet och i det isande varulvskenet avtecknar sig plötsligt en blinkande prick i hastig flykt österut.
Ett plan, förmodligen en red-eye på väg från LAX till New York. De passerar allesamman över den här dalen. Jag har själv suttit där uppe och identifierat slingrande vägar jag brukar köra när jag är här.
En gång för sju-åtta år sedan hade jag en äldre, grånande man på sätet intill och förstod först inte varför flygvärdinnor och medpassagerare visade honom sådan vördnad, men sen såg jag NASA-emblemet på jackan och kopplade: Det var Buzz Aldrin – andra människan på månen, efter Neil Armstrong. Han somnade efter någon timme och sedan satt jag och tittade på honom och på månen, ute den natten också, och insåg att att här har vi en människa som faktiskt varit där uppe. På den där himlakroppen. Det får man inte chansen att tänka alltför ofta…
Nu är jag ensam, sånär som på cikadorna – outtröttliga i sina suggestivt gnisslande serenader, som vore de programmerade att förvandla varje kväll här ute till en förtätad lägereldsscen i en gammal Gary Cooper-western.
Den förbluffande heta kvällsluften biter i kinderna, en coyote ylar nånstans uppe i bergen och genom de fladdrande gardinerna i dörren in till rummet hör jag Hans Zimmers hypnotiska soundtrack från ”Interstellar” på låg volym på datorn.
Pianosonaten ”Message From Home”, från scenen när McConaughey och Hathaway och de andra i den djupa sömnen passerar Saturnus, får tiden att stanna.
Och nere i dalen fortsätter ljusen flimra.