Oh, but I remember something you once told me
And I’ll be damned if it did not come true
Twenty thousand roads I went down, down, down
And they all lead me straight back home to you

Han hade just färdigställt inspelningarna av det som skulle bli odödliga albumet ”Grevious Angel” och reste till Joshua Tree – favoritplatsen på jorden – för att koppla av och vila upp sig inför ännu en turné med Emmylou.
Tyvärr innebar ”koppla av” för Gram Parsons orgier i alkohol och opiater och annat som inte direkt ingår i socialstyrelsens kostcirkel och när han 19 september 1973 hittades livlös i rum 8 på Joshua Tree Inn hade han – som obduktionen senare visade – proppat i sig morfin i mängder tillräckliga för att döda tre vana missbrukare.
Joshua Tree Inn – ett gistet och dammigt litet motell – finns fortfarande kvar och rum 8 lär se ut, och vara dekorerat med samma möbler, som när countryrockens gudfader tog sitt sista andetag för snart 42 år sedan.


Man får bo i det om man vill, men det tycker jag känns något makabert – och dessutom har jag så livlig fantasi att jag aldrig skulle kunna sova av rädsla för oförklarliga ekon av steel-gitarrer i kvällsvinden….
Men jag gillar att motellet – verkligen ett oansenlig ruckel längs 29 Palms Highway i The High Desert norr om Yucca Valley – blivit ett lågmält litet minnesmärke över Gram och åker gärna dit och spenderar en timme.
Det anspråkslösa monumentet utanför rum 8 är fint, stämningen i det lilla vardagsrummet innanför lobbyn – grundligt utsmyckat med Gram-memorabilia – varm och vänlig och människorna som vallfärdar till Joshua Tree svåra att inte tycka om.
De är ju inte vilka fans som helst, de har inte precis matats av Den Stora maskinen. Gram – som utanför en trängre krets av beundrare var i det närmaste okänd under sin livstid och fick status som en av de stora americana-pionjärerna först långt senare – krävs det lite för att hitta till och jag är dessutom övertygad om att man måste vara utrustad med ett visst sorts lyhört sinnelag för att röras av det sköra, bräckliga och djupt besjälade i hans anslag.




Now, somliga lockas för del av annat än de musikaliska myterna. Det krävs inga djupare kunskaper om amerikansk flumromantik för att förstå att några av karaktärerna som sitter och flämtar i eftermiddagshettan i det där kyffiga vardagsrummet – nyvakna allihop, som det verkar – inte kommit för att dricka jordgubbssaft.
De vill, likt sin hjälte, ta sig upp till Cap Rock inne i Joshua Tree National Park (dit producenten Phil Kaufman i enlighet med ett heligt löfte för övrigt tog sin avlidna väns stulna kvarlevor för att elda upp dem) och under magiska skymningar och gryningar komma närmare….ja, vad det nu är de tycker att den extra stimulansen hjälper dem att kommer närmare.
Själv vill jag påstå jag att landskapet – som Gram vid ett tillfälle visade kompisarna i Stones också; det finns klassiska bilder när en ung Keith Richards klättrar omkring i stenröset Cap Rock – i sig räcker som kick. Trakterna kring Joshua Tree – även kända som temat på ett hyggligt stort U2-album – är förtvivlat vackra.
Vissa tider på dygnet är det som att rent guld skimrar i luften. Som i Monument Valley i Utah. Fast mer skirt, om det går att förstå. Och mitt i prakten står de där sällsamma Joshua-palmerna som noter i ett naturens eget tummade, vindpinade partitur.
Det ser helt enkelt ut som Gram Parsons låter och något mer betagande kan i alla fall inte jag tänka mig.

I love you every day and now I’m leaving
And I can see the sorrow in your eyes
I hope you know a lot more than you’re believing
Just so the sun don’t hurt you when you cry