En årlig New York-happening av formidabelt format går den här söndagen in på upploppet – eller når tiebreak, snarare.
Efter två veckors sjudande folkfest ute på den fantastiska tennisanläggningen i Flushing Meadows i Queens – eller rentav tre veckor, om man räknar in kvalet – rundar vi av US Open med en potentiell klassiker till final mellan gudarna Roger Federer och Novak Djokovic.
Now, till vardags är tennis ingen särskilt stor sport i den här staden – New York lever för i tur och ordning baseboll, amerikansk fotboll och basket, samt hockey om Rangers tar sig långt i Stanley Cup-slutspelet – men just de veckor US Open pågår, alltid runt månadsskiftet augusti-september, är servereturer och backhandvolleys verkligen talk of the town.
Tidningarna skriver tirader, barerna lockar med tennis på storbildskärmar om kvällarna och när det slut finns en vinnare i herrturneringen blir han King of New York i några dygn (fråga Mats Wilander och Stefan Edberg, de vet – som enda svenskar i historien).
Det är, precis som glamorösa Fashion Week som pågår parallellt, en egen liten högtid. Vi har Thanksgiving och Halloween och Memorial Day – och så US Open-veckorna.



Många passar ju också på att ta sig ut till Billie Jean King National Center för att se några matcher på magnifika Arthus Ashe Stadium eller klassiska Louis Armstrong Stadium – och jag förstår dem.
En dag, eller ännu hellre en kväll, där ute är en essentiell New York-upplevelse.
Man har ju bilden att tennisvärlden är aristokratisk och struntförnäm och det är möjligt att den auran går att upprätthålla i Båstad och Wimbledon, men i New York antar alla större evenemang obönhörligen värdstadens egen karaktär, så under US Open är tennis rena rama rock’n’ roll-sporten.
Medan schweizaren Stanislas Wrawinka långsamt nöter ner sydafrikanen Kevin Anderson i en kvartsfinal på Louie Armstrong Stadium i skymningen rasslar tunnelbanetågen på linje 7 ständigt förbi på ovan-jord-spåren bakom ena läktaren. Samtidigt lyfter en strid ström av plan från flygplatsen LaGuardia, belägen vägg i vägg, bakom den andra. Och plötsligt börjar Ramones – Queens största local heroes – skräna i PA-anläggningen på arenan intill.
Hey ho, let’s go – vi befinner oss rätt långt bort från den brittiska överklassens jordgubbar…
Sen är det ju publiken också. New yorkarna. De gör , trots allt, vad de kan för att anamma lite av tennisens etikett och försöker vara tysta åtminstone under själva bollduellerna, men…det går sådär. Det är ett sjusatans liv på läktarna, i synnerhet under kvällspassen, när fansen mellan matcherna firat den fuktiga sensommarvärmen på Heineken Lounge – antagligen den bar i hela stan där det råder mäktigast högtryck de här dagarna. Och spelarna kan bara acceptera och försöka anpassa sig…
Just Louie Armstrong Stadium, den näst största stadion på anläggningen, är min stora favorit. Jag har inget emot väldiga Arthur Ashe, själva centercourten, heller. Tvärtom, den är en regelrätt tenniskatedral – överlägset störst i världen för ändamålet.
Men på Louie Armstrong blir allting lite tätare och mer intimt – och man ser verkligen de där LaGaurdia-kärrorna som vräker sig upp genom New York-diset.
Dessutom var det där Mats Wilander vann finalen mot Ivan Lendl 1988, för då fanns inte Arthur Ashe Stadium ännu, och den femtimmarsrysaren är ett av mina största idrottsliga tv-minnen (ihop med Roland Erikssons sudden-mål mot Brynäs i SM-finalen 1975, Anders Gärderuds hinderguld i Montreal, Patrik Sjöbergs världsrekord, Foppa i Lillehammer och, förstås, straffarna i Palo Alto).
Jag såg den, mitt i natten, på en pytteliten tv i en sorglig ungkarlsetta i Borlänge och var alldeles förförd inte bara av Wilanders fighting spirit och briljans utan även av inramningen – och en dröm om att någon gång få vara på plats började flamma i bröstkorgen….







Well, nu är det bara själva klimax kvar och även om också Djokovic är en hjälte hoppas jag att Federer vinner och blir King of New York igen, för han har varit sensationell under de gångna veckorna ; att se honom spela tennis är ibland som att höra Jussi Björling sjunga. Man förstår inte riktigt hur det kan vara möjligt…
Och när bucklan är utdelad och segerintervjun gjord och publiken börjar dra sig tillbaka mot Manhattan börjar vi räkna dagana till US Open 2016.
För tennis i New York – there’s nothing like it.