– I’ve been from Tucson to Tucumcari, Tehachapi to Tonopah, kungör den förträfflige Lowell George i Little Feats ”Willin’”
Det har jag med.
Eller…jag har inte kört de specifika sträckorna, som den villige lastbilschaffisen i Lowells historia, men ”Willin’” råkar vara en av de fem främsta roadtrip-sånger som spelats in – och överhuvudtaget en av mina absoluta favoriter; vissa dagar given på top 10-listan – så när tillfälle givits har jag prickat av de omsjungna orterna och nu, under en resa genom Nevadas karga öken, från Vegas till Reno, fullbordas mitt privata lilla Lowell George-pussel med ett kort besök i Tonopah.
Det är inte mycket att se.
Några skjul och ruckel, brända och blekta i den obönhörliga western-solen, mitt ute i ingenting. Spår av gamla guld- och silvergruvor. Ett par kantstötta kasinon (jag befinner mig i Nevada, sa jag inte det?). En dammig mack med pumpar från 70-talet. Ett motell Norman Bates skulle gilla skarpt.
Det känns som på så många andra platser i USA som blev över när de stora motorvägarna drogs någon annanstans.
Tiden har stannat, almanacksblad från svunna decennier fladdrar i en slö vind, den moderna eran kom aldrig hit. En ordlös sorg, blandad med leda och misstänksamhet mot allt, hänger i den dallrande hettan.
Men ändå:
I’ve been to Tonopah, goddamit.
• • •
Now, det finns inte så mycket att se i övrigt heller, under de åtta timmar det tar att köra från södra till norra Nevada.
Jag älskar öknarna out west, de lockar mig som inget annat, men det väldiga Great Basin-sjoket norr om Vegas är inte riktigt vad jag föreställt mig.
Det dramatiska, färgsprakande landskapet söder och öster om Sin City förbyts snabbt i ett uttorkat, vindpinat, intetsägande vakuum av grus, buskar och en och annan taggig kaktus.
Tvåfiliga, skrovliga US-95 sträcker sig dessutom genom några av de mest isolerade och glesbefolkade delarna av USA – bara US 50 i norra Nevada, kallad The Loneliest Highway in America, är värre – och efter ett par timmar har jag varken mobiltäckning eller dataroaming, så till och med GPS-funktionen lägger av.
Och på den enda kanal som går att få in på radions FM-band dundrar en bister predikant om att de eviga räkenskaperna snart ska göras upp.
Då känns det rätt ödsligt där ute.
Rentav lite obehagligt.
Tanken på punktering, eller motorstopp, skaver i bakhuvudet.
Det skulle inte bli bra.
Men jag överlever och längre norrut förändras sceneriet, grusöknen ger vika för kuperad grönska och kaliforniskt besläktad jordbruksmark och till kvällen sitter jag i en övergiven hotellbar i Sierra Nevada-bergen med en kall Miller Light och ser den eviga floden av bilar på I-80 i skymningen och på en liten tv ovanför dörren till köket pågår en basboll-match och allt är som det ska.
• • •
Jag är alltså ute på roadtrip igen. Den kommer inte vara tillnärmelsevis lika lång som den för två somrar sedan – då körde jag från New York till västkusten och tillbaka ; nu håller jag mig i västerled hela tiden – eller episk, men om någon är intresserad tänkte jag kanske ändå fyra av något blogginlägg av den här sorten då och då.